DELA
© Nya Åland

Goda grannar

Jag läste någon gång, någonstans, att antalet grannar för personer boende i hyreshus är i genomsnitt fem stycken. Och av de fem är en alltid irriterande, någon som alla de andra stör sig på av en eller annan anledning. Med min historia av galna grannar gissar jag att statistiken kan vara rimlig, om de inte tagit i i underkant. Här kommer ett axplock.
Som trött och grinig tonåring ville jag gärna sova länge på morgnarna när jag var 14 år. Jag bodde på Scheffersgränd och så gjorde även den gasande damen. Varje lördagsmorgon vid halv sju väcktes jag av att hon stod och accelererade till förbannelse utanför mitt sovrumsfönster.
Damen varvade och varvade så att skatorna flög innan hon äntligen körde iväg.

Men så flyttade jag till USA ett år. Där bodde jag inneboende hos en ensamstående dam med rejäla flaskbottnar i sina 70-tals bågar. Men det var inte därför hon var irriterande. Nej utan den kvinnan hade en sjuklig fäbless för nallar. Nallar på broderade kuddar, nallar målade på muggar och kramdjursnallar i sängen och överallt där det fanns plats. Nallar på duschdraperiet, nallar i nyckelknippan och nallar på tofflorna. Den här maniskheten skrämde givetvis livet ur mig och ett år senare sprang jag och såg mig aldrig om igen.
Två år senare bodde jag i London. Med en arbetslös rumskompis som rökte marijuana hela dagarna i stället för att söka jobb, eller åtminstone ta en dusch någon gång ibland. Stanken från hennes nudeltallrikar och flottet på hennes hår fick mig att i stället flytta in hos en iransk kille. Hans persiska grytor doftade ljuvligt i köket. Dess värre lämnade hans färgglada matvanor tydliga spår i toaletten. Och någon tanke på att använda toaborsten verkade han tyvärr inte ha.
Så jag lämnade utlandet och bosatte mig i Uppsala. Tre bostäder med otaliga kopulerande grannar har jag bott i i den staden. Folk har idkat älskog så att sängstolparna slagit i de papperstunna väggar som skilt mig från dem.

Mitt senaste boende tog dock priset. I studentområdet där tvårummaren ligger var, förutom studenter, även diverse socialfall välkomna. Fint så. Om inte de trasigaste och knasigaste människorna bodde rakt under och i lägenhet bredvid min.
Min första natt i lägenheten väcktes jag av vad som lät som en galen man i mitt badrum. Jag smög mig dit men lyckligtvis visade sig ljuden komma från mannen i lägenheten under. Men skriken och de yviga diskussionerna mellan hans många personligheter letade sig galant genom rören, och så gjorde de varje dag under mitt år i den lyan.
Mannen bredvid hade fullt med fågelburar på balkongen och en hög med dominobrickor utanför dörren som han ibland flyttade på. Mer behöver jag väl inte säga om honom kanske.
Men peppar peppar, nu bor jag i ett knäpptyst hyreshus där jag faktiskt inte stör mig på en endaste granne. Tyvärr borde ju detta, om man ska tro statistiken, dock betyda att det är jag själv som är den femte irriterande grannen.

TANJA LÖNNQVIST