DELA
© Nya Åland

Gnäll från en 1000-åring

Klockan var 05.50. Söndag. Tomburkar och urdruckna spritflaskor låg spridda utmed det gyttjebad som en gång varit en gräsbevuxen åker. Festivalen Island In The Sun var slut för i år, men ännu festade folk som om domedagen var nära. Själv kände jag att det fick vara nog och stack hem med första färjturen. Reaktionerna lät inte vänta på sig.
– Men du är fan tusen år gammal Axel, vrålade en festivalbesökare som just blandat ut morgonens tredje öl med lite Jaloviina.

För några år sedan
hade jag kanske stannat kvar och anslutit mig till frukostklubben i partytältet, men något har hänt med mig. Begreppet ”lagom” har börjat hitta sin relevans.
Vidare har jag noterat att jag allt oftare står med händerna knäppta bakom ryggen och betraktar omvärlden när jag väntar på bussen. Jag vaknar ofta före väckarklockan ringer trots att jag ställer den på 07.00. Faktum är att jag gillar att gå upp tidigt, även på helger. Vad betyder allt detta?

Jag frågar mig själv
: håller jag på att bli gammal? Men inser i samma stund att frågan är stenkorkad. Alla håller vi på att bli gamla.
Är det så att jag blir det i en något snabbare takt? Möjligtvis. Men nej! Jag tänker inte acceptera någon gubbstämpel bara för att jag efter tre dagars festivalfylla känner att jag kan vara nöjd. Och inte heller för att jag gillar Vilhelm Mobergs småländska bondepekoral eller Eino Gröns tangolåtar. Men denna gubbstämpel utdelas mer frikostigt än någonsin, och det skrämmer mig.
Allt beteende som inte är spralligt eller kortsiktigt riskerar att uppfattas som ett tecken på åldrande. Att leva i nuet är en dygd; i morgondagen lever bara gamlingar. De som ertappas med minsta seriösa anspråk får akta sig för att inte framstå som pretentiösa.

Ett spöke går genom
samhället – åldrandets spöke. Alla, unga som gamla, tycks ha förbundit sig till en helig hetsjakt mot detta spöke. Femtio är det nya fyrtio, och om bara hudkrämsutvecklingen går framåt ytterligare lär väl den nya medelåldern börja först i graven.
Smått ironiskt är naturligtvis att detta är bland det mest gubbiga jag någonsin skrivit. Men som 1000-åring är det kanske lite väl sent att börja bry sig om sånt. Ungdomens tåg har redan åkt vidare och kvar står jag på perrongen, fri från den ungdomliga anspråkslöshetens hegemoni.
Nå, då får det vara så.