DELA

Glad Valborg! Pang!

Det händer varje år och det händer samma tidpunkt.

Då resten av befolkningen vaknar till ballonger och champagne, studentsånger, tal, fanor och marscher, då vaknar jag med cirka 25 kilogram svart lurv mot ansiktet.

25 kilogram darrande hundkropp med två panikslagna ögon som har insett att det är dags för vårfågeljakten.

Jag krafsar extra mycket bakom öronen, mutar med bollen, mutar med skinka, tar långa, långa promenader, låtsas om ingenting och vrider upp radion på högsta volym då det smäller som allra mest. Ingenting hjälper.

Lugnande piller hjälper inte heller. En neurotisk hund är en neurotisk hund. Gudskelov jagas det nästan bara på helgerna.

När vårfågeljakten är över brukar det bli en kort andningspaus tills det är dags för nästa pärs. Med sommarhettan kommer asaguden Tor körande i full fart över himlavalvet och hans hammarslag sprider skräck i min kompis.

Hunden gillar definitivt inte åska. Och i dag är dessvärre åska tyvärr inte längre det enda väderfenomenet som hamnar på skräcklistan.

Efter att vi i fjol ersatte husets tegeltak med ett av plåt har obehagsmomenten i hundens vardag mångdubblats.

Då sommarhettan försvinner brukar också Tor göra det men inte regnen. Ett riktigt hårt störtregn mot plåttaket kan ibland nästan låta som åska i mina öron. Det låter alltid som åska i hundens.

På hösten är det också rådjursjakt och den börjar exakt likadant varje år med två panikslagna ögon. Jag krafsar, jag mutar…

Gudskelov jagas det nästan bara på helgerna.

Med plåttaket försvann årets sista andningspaus. Snön erbjuder inte längre ro i tillvaron. För också om det inte snöade speciellt mycket i vintras så kom det i alla fall tillräckligt med vitt för att hunden skulle intala sig att det måste vara något fruktansvärt livsfarligt, detta märkliga något som ljudligt rutschar ner från taket och landar med en duns på marken.

Suck. En neurotisk hund är en neurotisk hund.

Och då resten av befolkningen rustar sig för ett nytt år, korkar upp champagneflaskor, dukar fram hummer och klär sig i höga klackar, då går jag kilometer efter kilometer på Flakavägen i Lemland för att försöka trötta ut hunden så att den slocknar till tolvslaget.

I stället är det jag som slocknar.

Då det nya året väl kommer vaknar jag med 25 kilogram svart lurv mot ansiktet och makens försök att lotsa ett champagneglas förbi en stor darrande hundkropp.

Gott Nytt År, älskade. Pang!