DELA

Girighetens pris

Kan en tystnad dåna? Kanske. Åtminstone kan den bli högst påtaglig. I Svenska Dagbladet skrev Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, för ett tag sedan en uppmärksammad debattartikel under rubriken ”Nyliberalerna tysta så det dånar.”
Kanske handlar det också om en generad tystnad. I ett krisreportage från Island häromkvällen kunde man notera att de unga finansyuppisar i bankvärlden som spelat högst med lånade pengar nu ogärna uttalar sig om den djupa avgrund som öppnar sig för den isländska ekonomin med skenande inflation och andra otrevligheter.

I SvD skriver
Bo Rothstein: ”Den finanskris som nu drar över världen är ett mysterium för många. Inte minst måste den vara ett mysterium för alla de nyliberala ekonomer som så länge och så högljutt predikat den amerikanska ekonomiska modellens överlägsenhet”.
Den senaste tiden har det inte hörts mycket tal av det slaget. Bo Rothstein igen:
”Att USA:s regering nu tvingas till vad som inte kan beskrivas som annat än ett förstatligande av stora delar av den finansiella sektorn är naturligtvis paradoxalt, men från alla dem, ingen sagd och ingen glömd, som under åren prisat denna ekonomiska modell är det nu tyst så att det dånar.”
Var är de självkritiska analyserna av ”hur fel ni har tänkt”, frågar Bo Rothstein.

Hans egen analys
handlar om att hela krisen kan vara en följd av att USA saknar en generell och omfattande social- och välfärdspolitik av nordisk modell som skulle tillhandahålla ett skyddsnät när människor drabbas av arbetslöshet och andra svårigheter.
De senaste åren har bankerna lockat till sig relativt fattiga bostadslåntagare med löften om förmånliga räntor och när ekonomin mattas av är just dessa de första som drabbas och får gå ifrån sina hus, något som sedan sätter hela bostadsmarknaden i gungning. På samma sätt bidrar också avsaknaden av en allmän sjukvård till krisen.

En annan notering
som man kunnat göra de senaste veckorna är att det nu talas ganska tyst om höga ”sporrande” löner och bonusar, dessa fantasisummor som större och mindre chefer (inte bara i USA) ansett sig förtjänta av. Men månne inte diskussionen om detta guldtäljande också kommer loss så småningom. I går nåddes vi av nyheten att högsta chefen för det omkullfallna Lehman Brothers lyft svindlande 300 miljoner dollar i lön och bonusar de senaste åtta åren och att bankens ledning bara fyra dagar före konkursen hade mage att föreslå 20 miljoner dollar i bonusar för tre chefer som då skulle lämna det sjunkande skeppet…
Jag tänker osökt på en sak som jag en morgon förra veckan hörde förre svenske finansministern Bo Lundgren säga i radion: ”Man vill ha avkastning till varje pris och då kan det gå snett”.

Att girighet
är en dödssynd borde vi väl veta. Men bibeln har inte på länge stått lika högt i kurs som börsnyheterna.

JAN KRONHOLM