Gillar inte gula ränder
Få saker engagerar folk så mycket som de minsta. Låt mig dra mitt strå till stacken.
Det värsta med snö är inte skottandet, inte smältvattnet, inte att man förväntas gräva fram skidor man inte haft på 25 år. Nej, det är pisset.
På min cykelväg till jobbet rastas minst en miljon hundar. Under den tid av året då det är barmark behöver man bara se det fasta avfallet, det som lata hundägare inte orkar plocka upp. Kalla mig pallrig, men det är illa nog.
Just nu, när snövallarna är höga men smältningen börjat och det inte hela tiden kommer nysnö, då är alla cykelvägar, trottoarer och motionsspår garnerade i gult. Till en början tänker jag inte så mycket på det. Sedan försöker jag låta bli att titta. Till sist ser jag inte annat.
Kalla mig pallrig igen, men jag tycker det är äckligt. Jag förstår, självklart, att djuren måste göra det de gör, att de är älskade och fina familjemedlemmar och människans bästa vän, men herregud, måste de pinka precis överallt?
Är det inte lite absurt att människor går omkring med andra levande varelser i ett snöre och får dem att göra ifrån sig längs samma promenadstråk varje dag, och att vi andra i praktiken ständigt vandrar omkring i en enda stor hundtoalett?
Jag har absolut ingen lösning på problemet, eftersom jag är en fridsam människa som tycker att andra måste få ha hund om de absolut vill, men jag måste ju inte tycka om det. Jag gillar inte den där uppfodrande blicken man får från hundägare när deras älsklingar koppellösa sprungit fram till en med svansen viftande, och man förväntas säga ”Vilken fin hund”.
Jag blir ju för fasen rädd, särskilt om jag är ute och joggar och det kommer någon okänd garnboll gläfsande bakifrån.
Katter, å andra sidan, är ju en helt annan sak. Ok att grannarna måste ha sin sandlåda övertäckt med presenning för att slippa mina kissor, men i övrigt är de problemfria för andra än mig. De bits inte, uträttar sina bestyr för egen maskin, håller sig borta från cykelbanorna och äter dessutom mindre än hundar.
Kort sagt; Hoppas det smälter snart, så man slipper se eländet. Sen kanske jag rentav kan le lite spänt nästa gång en hundägare blickar förväntansfullt på mig med exakt samma hundögon som en nyförlöst mamma.
Nina Fellman
