DELA
© Nya Åland

Genomfart på långsamgata

Andra skoldagen i höstas regnade det.

Och hur kan jag komma ihåg det med mitt monumentalt usla minne? Jo, för den morgonen hörde jag ett nytt ljud.

Sensommaren var varm och vi sov med öppet fönster ut mot Södragatan. Jag vaknade av ett susande ljud som steg och sjönk.

Jag var tvungen att stiga upp ur sängen – klockan var kvart i åtta – och titta ut genom fönstret för att se var ljudet kom ifrån. Och jag såg en ändlös rad av bilar längs vår smala långsamgata.

Bil på bil gasade upp från hörnet med Ålandsvägen för att sakta farten något inför högersvängen in på Östra Esplanadgatan. När jag funderat en stund kom jag på det: 1. Höstterminen hade börjat. 2. Föräldrarna skjutsade sina barn till skolan. 3. Bussturlistan hade ändrats och avgifter införts.

Så har det fortsatt hela läsåret. Bilister som kommer söderifrån svänger vänster från Ålandsvägen in på Södragatan för att 1. undvika trafikljusen och 2. ha förkörsrätt före dem som kör norrut längs Östra Esplanadgatan.

Ingen – och jag menar verkligen ingen – har sett 30-skylten i början av gatan.

Jag har sett små barn med skolväskan på ryggen gå på gatan på väg till skolan och folk som morgonrastar sina hundar inför arbetsdagen. Jag har sett cyklister ta sig fram i båda riktningar.

Jag har sett alla trängas med bilarna på den trottoarlösa gatan – och tänkt på att ett storbygge samtidigt pågår på samma övertrafikerade sträcka, med allt vad det innebär av backande fordon och materialleveranser.

Nu är det inte så att jag missunnar folk att köra bil på Södragatan. Jag skulle säkert ha gjort på precis samma sätt om jag kommit söderifrån och haft jättejättebråttom – om jag inte hade tänkt ett steg till och insett att det inte alls är trafikplanerarnas avsikt att Södragatan ska vara en gata för massiv genomfartstrafik, låt vara bara under vissa tider på dygnet.

Tanken är att trafiken söderifrån ska ledas längs gator som är anpassade för det och som har trottoarer för fotgängarna.

För att få svart på vitt om trafikintensitet och hastighet har jag kontaktat staden som lovat mäta. Ännu har jag inte sett eller hört något. Jag har också försökt låna hastighetsmätare av polisen men se det gick inte.

Nästa steg är en anhållan till infrastrukturnämnden om bumprar. Men det finns det nog inga pengar till.

Så jag kan bara hoppas att ingen liten ettapluttare skickas ut ensam på väg till skolan på en till synes lugn och långsam gatstump. Här ska man ta sig i akt om man inte har fyra hjul under.