DELA
© Nya Åland

Ge mig obetydliga ögonblick

Det är de små stunderna som gör det. Ögonblick som egentligen borde passera obemärkt till historien, men som fastnar. Jag sorterar i mitt inre kartotek och kastar studentbaler, bröllop och han där vad han nu hette åt sidan. Och där ligger de. Minnena som betyder mest.
Pappa och jag som pilkar strömming en varm sommardag. Det är vindstilla och fisken nappar inte. Men vad gör det. Det är en högtidsstund. Pappa pratar om hur strömmingen vandrar och jag lyssnar med ett halvt öra. Solen i mitt ansikte. Just i det ögonblicket hade jag inte kunnat tänka mig en bättre plats på jorden.
Den där regniga vårdagen jag spelade alfaphet med kära mormor. Hur vi småkivas om ett ord är ett ord eller inte ett ord. Hennes min när hon vinner över mig. Raden av små fyrkantiga brickor och den tejpade spelplanen.

Det är de små gesterna som betyder mest. En lapp jag hittar i min jackficka en kall vinterdag när jag gräver efter snorpapper. Hur jag vecklar ut pappret med frusna händer och tinar upp inifrån av de präntade orden.
En kram från en vän, en oplanerad picknick. Det är lätt att göra mig glad.
Mammas telefonsamtal varje söndag under studieåren. I efterhand kan jag kan inte särskilja en enda av våra pratstunder, men det var alltid så skönt att höra hennes röst.

Det är kontrasterna som gör det. Livet bjuder på perioder av känslostormar. En olycklig sommar jag inte minns en enda solnedgång ifrån, trots att det måste ha funnits hur många som helst. Ett år av total lycka när ingenting verkade kunna ta ner mig på jorden. Efter regn följer solsken, sanna mina ord.
Den där gången vi blev sittande på bildäck i trettio graders värme. Känslan av att andas frisk luft när vi äntligen släpptes ut. Jag var bara ett barn, men minns det som i går.

Det är avskeden som betyder mest. De sätter sig. Människor man vet att man aldrig kommer att se igen lämnar ett tomrum. Jag tänker på tanten som bodde granne med mig i Lund och som alltid hälsade så glatt. Hon hade ett ansikte som avspeglade hennes ungdoms skönhet. Säkert var hon en donna medan det förra seklet fortfarande var ungt. Nu kommer jag aldrig att träffa henne igen. Kanske är hon rentav död.
En vän jag sade hej då till i Frankrike för sju år sedan. Hon bor i Tyskland och vi hörs inte mer. Jag minns inte hur vi träffades, men jag minns när vi sade hej då och vi ses igen.

Ge mig känslostormar
, jag tackar och tar emot. Ge mig obetydliga ögonblick, avsked och små gester. Jag kommer inte att minnas dem alla, men vissa sätter sig. Bland alla högtidliga storslagna minnen finns dom. Ni har dom också. Varenda en av er. Det är bara att leta i ert inre kartotek.