DELA
© Nya Åland

Ge hit en tant – eller 35

Kontakt önskas med en grupp åländska damer. De ska vara 35. Stycken alltså. Inte år. Medelåldern bör ligga på sådär 65 år. Eller lite högre.Utseende kvittar lika. Förmögenhet är bra, men inte nödvändigt. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn är inget hinder. Mysiga hemmakvällar och långa vandringar är främsta intressen.
Svar till detta blads (Bladhs)!!! kontor till signaturen ”Allt som gör livet glatt”.

För nu är sanningen den att Inga Heller likasom har kärat ner sig. I 35 kvinntimmer. Det ena bättre än det andra. Och behovet av dem alla är stort.
Det måste vara åländskor. Den saken är klar. Det är kvinnfolk som står ut med det mesta och klarar sig ur alla situationer. När de drabbas av motgångar snyter de sig i förklädet och börjar på ny kula igen med gott humör.

En sådan grupp borde man vara gift med, tänker Inga Heller, som nu börjat förstå vitsen med det som ungdomarna sysslar med nu för tiden, rent och skärt månggifte.
Hon vet vad hon snackar om. Hon har varit på resa med ett gäng oförbrännerliga, oförbehållsamma, oförglömliga, oförmodade och oförblommerade fruntimmer.
Vad som än hände skulle de kunna tackla det. Om bussen var försenad ett par timmar, vilket den inte var, skulle de stämma upp i sång typ ”När solen tänder sina strålar” och om flyget vore försenat tio timmar, vilket det inte heller var, skulle de sträcka ut sig på flygplatsgolvet med en filt över knäna och tycka att ”Det är så fantastiskt skönt att få räta på benen”.

Det är nåt med åländska kvinnor i mogen ålder. De lever kanske längst av alla i hela världen. De krånglar inte med något. De gnäller aldrig. De säger sanningar. Men bara när det är nödvändigt.
De gillar det de gillar. Gör det de gör. Kämpar på. Har nog åsikter så det räcker till, men yppar dem bara om de tillfrågas.
Inga Heller har varit på vandringsresa med 35 damer och lärt sig en hel del nytt om livet.. Det är idealiskt att vandra i grupp, tycker hon. En ser blommorna och kan deras namn, en känner igen ett slott i gotisk stil, en tredje är sjuksköterska och kan sätta plåster, en fjärde har sångröst, en berättar roliga historier, en ställer sig en kväll och dansar på pianot i baren.

Det som inte dödar mig stärker mig, heter det.
Precis så lever de åländska tanterna.
Det de inte bryr sig om är helt enkelt inte värt att bry sig ett dugg om.
Så marscherar dessa sega underverk vidare, i regn och rusk, i svettigt solsken, i stickig blåst, sjungandes en stump.
När man minst anar det har gruppen nått fram till ett visst delmål kallat ”Pinkeboda”. Och fattar du inte vad som händer där, kan du ta och fråga närmaste tant. Hon fattar.

Kiki Alberius-Forman