DELA
© Nya Åland

Gardinromantik

”Det är två veckor sedan de flyttade in, och de har inte fått upp gardinerna än”.
Jag var fjorton år och råkade höra ett samtal mellan två av byns damer. Det var då jag insåg att det där med gardiner, det är viktiga saker. Det är inte bara att flytta in i ett nybyggt hus och ta dagen som den kommer. Det gäller att bland fem barn, ouppackade lådor och byggkarlar som fortfarande installerar el sätta sig och sy gardiner. För annars pratar byns damer skit.
Sedan dess har jag varit något av en gardinromantiker. Gardiner signalerar att allt är som det skall, fasaden är putsad och någon är inflyttad. Mönstret och designen skall vara något som människorna bakom fönstren vill visa upp för alla utomstående, men också kunna leva med själva.. Det sista man gör i ett nyinflyttat eller nystädat hem är att hänga upp gardinerna. De är avslut och början. De är väldoft och linne och helst aldrig ryschpysch.
”Det drar en vind genom vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin” skriver Mats Paulsen i gardinernas hyllningsvisa fram för alla andra, den slår Krakel spektakel som hänger och dinglar i sin gardin med hästlängder. Finns något vackrare ord än tyllgardin?

Gamla gråa torp har ofta gardinerna kvar. Då tänker jag att någongång har en lycklig husmor hängt upp de där gardinerna, hon har sett sig om i sitt vårstädade kök, känt den rena doften och kanske strukit med handen över kappan för att räta ut ett litet veck. Kaffepannan har puttrat, trägolven är nyskurade och karlarna har kommit in från ladugården. Till och med karlar nyss inkomna från ladugårdar borde väl notera ljumma sommargardiner som stillsamt vänder sig i det öppna fönstret.
Vad hände med husmodern sen? Varför tog hon aldrig ner gardinerna? Nu hänger de i det gråa torpet, fnasiga och fulla med hål.
Tänk om historielektionerna kunde vinklas kring gardiner istället för krig. Vilken harmoni skulle inte råda i världen då? Bakom gardinerna har fruarna stått och spejat både efter sjöfarare och soldater. Det är i fönstret man står då man längtar. Och det är bakom gardinerna man står då man är nyfiken och vill dölja sig men ändå se.
Gardinerna måste också ha varit symbolen för en ung fru som flyttade in i sin svärmors hem, den dag den unga fick bestämma gardinernas färg och form var hemmet hennes på riktigt.

Spred sig farsoten måste gardinerna tillsammans med sängkläderna eldas upp. Ligger man i sjuksäng är det bortom gardinerna man ser, ut i friskheten.
Konservativa leastadianer kallade (kallar?) gardiner för djävulens långkalsonger. Jag har svårt att förstå den teologiska grunden, troligt är väl att gardiner ansågs stå för en flärd som inte kunde förenas med gudlighet. Skitsnack, säger jag. Finns det en gud torde hon om någon gilla tyllgardiner, rena fönster och sommarfladder.

KARIN ERLANDSSON