DELA

Garderoben på skridskor, någon?

Vem minns nu inte Erich ”Garderoben på skridskor” Kühnhackl?

Det undrade kultur- och idrottsministern Tony Asumaa (Lib) häromsistens.

Om han sagt det från en talarstol hade jag försynt sett mig omkring och väntat på att någon annan räckt upp handen först, så hade jag också gjort det. Man vill inte vara ensam när man skyltar med sin bristande allmänbildning.

Men frågan var retorisk och ministern ställde den på Facebook så jag behövde inte skämmas.

Av hans inlägg framgick att det var 1976 som Kühnhackl gjorde något minnesvärt. En man med smeknamnet ”Garderoben på skridskor” var väl inte en internationellt erkänd Wagnertolkare? Fast konstigare saker har hänt.

Av sammanhanget förstod jag i alla fall att det handlade om att Tyskland tagit en OS-medalj i hockey i år, och att det hänt två gånger tidigare. Senast var det 1976, skrev ministern.

Förmågan att minnas är orättvist fördelad mellan oss människor. Det finns dom som minns allt, precis allt som de sett, hört, läst och sagt. Det låter som en förbannelse.

Andra har förmågan allt glömma allt tråkigt, alla plågsamma upplevelser och misstag, och bara minnas det som var bra. Dom avundas jag.

Jag frågade vår vd om han kände till Erich Kühnhackl och det gjorde han. Kühnhackl var tydligen en av de bästa europeiska hockeyspelarna på den tiden eller så hade han bara karisma. Han hade långt hår och spelade utan hjälm.

En sån karl borde man komma ihåg så varför har jag absolut inga minnesbilder av honom? Kanske för att det fanns viktigare saker att tänka på det året. I min värld var det då som Thin Lizzy släppte LPn Jailbreak, med singeln The Boys Are Back In Town. Och äntligen fick man höra Ramones debutplatta efter att ha läst ögonvittnesskildringar i New Musical Express om hur fantastiskt bandet var.

Det var mitt 1976. Så fråga mig inte hur många OS-medaljer Tyskland eller Finland fick då, eller ens i år. Sånt fastnar i sportfolkets långtidsminnen, inte i mitt.