DELA
© Nya Åland

Gång borde inte vara en sport

Det vore en lögn att säga att jag är väldigt idrottsintresserad. Jag har aldrig hejat på något fotbollslag, ishockeylag eller ja, något annat lag. Det fascinerar mig hur folk reser land och rike runt för att följa ett lag. Sitt lag, ett lag som de kallar för deras.

Jag har sett en arenafotbollsmatch i hela mitt liv. Jag var elva år och lagen var Finland och Azerbajdzjan. Jag har ingen aning om hur det slutade så det kan knappast räknas till en av de mest minnesvärda upplevelserna i mitt liv.

Ibland kollar jag på ishockey-VM. Med kravet att det ska gå bra för Finland. Men efter den totala katastrofen under OS-matchen 2006 i Turin bestämde jag mig med tårar i ögonen för att aldrig sätta känslor i idrottsresultat igen. Nu elva år senare känns det riktigt pinsamt att jag en gång brydde mig.

Trots att de stora känslorna är borta och att jag nuförtiden allt mer sällan finner tid för soffidrottande så händer det att jag nu och då kollar på friidrott och skidåkning. Det är en familjetradition helt enkelt. Därför tittade jag även denna gång på friidrotts-VM som i år utspelade sig i London.

Snöpligt är ordet som beskriver årets världsmästerskap bäst. Usain Bolt adjö blev långt i från planerat. Mo Farah fick ”bara” silver på 5 000 meter. Inga världsrekord. I höjdhoppsfinalerna på både dam- och herrsidan uteblev den riktiga spänningen.

Tero Pitkämäkis femteplats var ändå glädjande. Särskilt eftersom han med sitt finska självförtroendet endast hade en förhoppning på finalplats. Sandra Perković enastående kvalitet i diskusringen var också en fröjd att beskåda.

En nyhet , som på sätt och vis kan ses som ett steg i rätt riktning, är att damerna för första gången fick tävla i 50 kilometer gång. Jag tycker självfallet att det är bra att kvinnor får samma möjligheter som män att tävla, men i det här fallet tycker jag det vore bättre att ta bort än att lägga till.

Ingen borde tävla i gång. Visst är de duktiga och visst går de snabbare än jag någonsin skulle kunna springa samma sträcka. Men det ser väldigt oergonomiskt och töntigt ut. Framför allt är det urtrist.

Den enda belåtenheten med ett gånglopp är att se när löparna, som de tydligen kallas, får varningar för att de har sprungit istället för att gå. Gång borde inte vara en sport, särskilt inte på elitnivå.