DELA
© Nya Åland

Gammal och gnällig

Det är så jag känner mig ibland, gammal och gnällig. Och det är rätt skönt!
Förr skulle man vara vänlig, inte bråka i onödan, göra sitt bästa för att allt skall fungera. Och på något sätt skylla allt på sig själv när det inte fungerade.
Med stigande ålder händer det allt oftare att felet är mitt eget när saker inte fungerar som jag vill. Men numera skyller jag glatt på andra. Och mår bra.

För inte så länge sen blev det svart i tv-rutan. Bara en kanal, så det var inte tvn som var trasig. Jag gick in på MCAs hemsida och kunde där läsa mig till att eventuella driftstörningar informerade man om på Facebook. Och så ett ”klicka här”. Jag sysslar inte med Facebook, har inga planer på att börja syssla med Facebook. Men klickade. Där fanns ingenting, åtminstone inte om man var oinloggad.
Så jag skrev argt att jag ingalunda tänker gå med i Facebook för att få information, som jag betalar för som MCA-kund. (Det är maken som betalar, men han klagar ju aldrig.) Jag krävde information på hemsidan. Basta!
Tro mig. Trots att kvällen var sen, långt efter normal arbetstid, kom det ett svar. Att Facebook är behändigt och alla andra gör så också. Och man behöver inte logga in för att läsa informationen (vilket man inte kan veta när man klickar in sig och där inget står). Vid det laget fanns det information om problem av något slag, information som jag kunde läsa oinloggad. Men jag beslöt hålla fast vid principen. Och slängde fram att Posten minsann informerar om sina distributionsstörningar direkt på hemsidan.

Det var då jag kom på det. Att jag inte är nöjd med Posten heller.
Det finns en rad att klicka på när man har blivit utan tidning. Alternativen är tre: Hufvudstadsbladet, Nya Åland och Åland. Vi har fler dagstidningar än så i familjen, och hur gör man då? När riksdraken (vågar inte skriva ut det finska namnet, någon kan bli sårad) saknas? För att komma vidare måste man kryssa för någon av de tre tidningarna, så jag kryssade för Husis och skrev sedan i fritextrutan att det är den andra som saknas. Följande dag fick vi en extra Husis!
Det fungerade ju, fast ändå inte. Så likt andra tanter av min sort tog jag kontakt och tipsade om att sätta in en fjärde ruta med ”annan tidning” och möjlighet att precisera. Det är flera månader sen nu, tror någon att något har hänt? Så nu borde jag vara sur som ättika, men märker till min förvåning att det är jag inte alls. Snarast ser jag fram emot en ny chans att få tala om hur saker och ting borde skötas för att fungera på bästa sätt. I alla välmening, naturligtvis. Under tiden nöjer jag mig med att få påpeka små otympligheter, inexaktheter och (sällan) direkta felaktigheter i tidningsspråket.
Kan man bli beroende av att få gnälla?

Harriet Tuominen