DELA
© Nya Åland

Frimärksspaning i S:ta Eufemia

– Jag nöjer mig med ett vykort om dagen, sa lilla mamma 90 inför dotterns långresa.
Själv tänkte Inga Heller att det kanske var sista gången hon såg lilla mamma. Men nejdå.
Tre månader återses de båda vid en rejäl hög vykort. Varav ett är från byn S:a Eufemia, i södra Spanien.
Bara bynamnet lockar till upptäcksturer. Här finns branta medeltida bygränder, en liten bykyrka och en otrolig butik mitt i byn där tiden verkar ha stått stilla i hundra år.

Du går in i denna butik genom ett Medelhavsbrått rasslande draperi.
På väggarna hänger hjortdjurstroféer i mängd, vildsvin och till och med en räv – med glasögon på nosen.
Butiken är översållad med kött, frukt, nötter, skurmedel, sopborstar. Den påminner om Sottunga skärgårdsbutik, men med ett undandat; I S:t Eufemia kan du köpa vin (den billigaste flaskan kostar 0,64 euro och är alltså billigare än mineralvatten) samt whiskey och likörer.

Butiksföreståndaren skriver för hand upp priserna på dina varor på en liten lapp och sätter pennan bakom örat. Det är som när du lekte affär som barn.
På köttdisken ligger en solfjäder som kunderna får låna. På en bänk sitter en gumma och underhåller butiksinnehavaren (skvallrar) när kunderna har gått. Byn har 1 329 invånare.

Inga Heller hör när draperiet rasslade bakom hennes rygg viskande ord på spanska att ”Nej, hon var inte från Tyskland, hon var från Finland, du vet landet där det är så kallt, där de har snö”.
Hit kom hon cyklande en afton i augusti för hon ville köpa frimärke.
– Postkontoret ligger neråt gatan, berättar butiksinnehavaren som tillfälligt har slut på frimärken. Hon visar och pekar snällt.
Inga Heller går dit. Går in i ett kontor. Det är lite kö.
Snart är det hennes tur och då ser hon. Alla har blå skjortor. Det är inte postanställdas skjortor. De är poliser.
En av dem ger henne en karta och en turistbroschyr – på tyska – och följer med tvärs över det soldränkta torget och hon visas in i ett annat kontor.

Hon går in. Det är kö. Hon ser sig om. Snart står sanningen klar för henne. Hon måste ha hamnat på en bank.
Väl ute igen ser hon postlådan. En ensam vit postlåda mot en het tegelvägg. Så nej. Den snälle polisen hade visat henne till postlådan, inte in i banken. Men ändå blev det inte rätt.
Frågar en snäll ung man.
– Där, visar han, in i gränden, ner mot vänster.
Väl där irrandes frågar hon en gammal dam som sitter och vilar i skuggan:
– Där, visar hon, in i gränden, upp mot höger.
Efter några varv i byn lämnar hon S:t Eufemia utan frimärke.

Det är mycket bestyr med ett vykort överhuvudtaget. Det ska inköpas kort och frimärke, skrivas, hittas postlåda.
– Nej, mamma lilla. Det är dags att gå över till Facebook!

Kiki Alberius-Forsman