Fria själar
Vissa fokuserar nu kanske på datum som 21.12 eller måhända 24.12 om det skulle visa sig att ingenting faktiskt händer den 21. Jag har en vän som tar det säkra för det osäkra och väntar med julklappsshoppingen till helgen om det skulle gå så att jorden faktiskt går under på fredag.
Mera bortkastad möda än att köpa julklappar i onödan kan han liksom inte tänka sig.
Själv är jag också hopplöst efter med julklappsinförskaffandet men det beror inte på att jag tror på undergångsteorierna utan på att ett bröllop kom i vägen och jag fortfarande är lite kvar i 12.12.12.
Jag brukar säga att mina vänner inte gifter sig, att vi hör till de fria själarnas generation. Vissa är oförbätterliga singlar, vissa bor ihop kortare och längre tidsperioder och så har jag rätt många vänner som dragit gränsen vid förlovning och varit förlovade en 20-30 år utan att någonsin ta förhållandet till nästa nivå.
Och så plötsligt en sen kväll i oktober när kompisgänget sitter på stamhaket Ernst i Vasa släpper två av mina allra friaste själar till vänner den veritabla bomben: ”Gör ni något speciellt den 12 december klockan 12?”.
Det finns bara ett skäl att ställa den frågan, det inser vi snabbt. Och visst; de två konstnärssjälarna som varit ihop sen de träffades på någon folkhögskola för 26 år sedan har beslutat knyta hymens band. ”Varför?” var den unisona frågan från resten av gänget när vi plockat upp de tappade hakorna. Jo, vi känner varandra rätt bra.
Orsakerna visade sig vara något oklara. Den blivande brudgummen mumlade något om änkepension, bruden var mer inne på att det är sista chansen – i detta liv – att få ett häftigt datum i vigselringen. ”Ska ni ha vigselringar?” frågade vi.
Vi snackar om ett par som inte är konventionellt på något enda vis. Då insikten om att de inte skojade äntligen sjunkit in i oss insåg vi ju också att det just därför förmodligen kunde bli en rätt häftig historia, det där bröllopet. Och att det var okonventionellt i sig att ett par som de skulle bli äkta makar. Då skålade vi och började se fram emot det som vissa i sällskapet kallade undergångsfesten.
Av uppenbara skäl har jag inte varit på särskilt många bröllop i mina dagar, men min samlade ringa erfarenhet är att bröllop sällan är de bästa festerna. Det blir ofta liksom lite för högtidligt och när folk äntligen börjar släppa loss är det nästan dags att gå hem för att någon ska upp och städa festlokalen nästa morgon.
Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att den här 12.12.12-bröllopsfesten inte var någon stel historia alls. Det röd- och svartklädda brudparet strålade, fjädrarna i brudens hår flög i takt med 80-talsmusiken och bollywood-inslaget kändes helt naturligt i sammanhanget.
Det var värme och kärlek rakt igenom och jag inser att man kanske, kanske kan fortsätta vara en fri själ även om man är gift.
