Från hårdhjärtad cyniker till blödig kattmamma
Jag har blivit med katt. Två stycken. Vildkattungar. Och nu håller jag på att bli en sån där tokig kattmänniska som jag lett lite snett åt tidigare. Jag kan inte tänka eller prata om något annat än katter.
För det första har vi inte tänkt skaffa katt och nu är min familj fodervärdar åt dessa små pälsbollar. (och jag vill inte tänka på vad det innebär, att man så småningom ska ge dem vidare till någon som faktiskt har tänkt skaffa katt). För det andra är jag och två av barnen pälsdjursallergiker. Gissa om vi knaprar allergipiller. Och badar kattungar.
Eftersom dessa två underverk är ungar till en vildkatta hittade vi dem i ett lager. Och de behövde grundlig rengöring både utanpå och inuti. Första gången fick vi hjälp av superkattmamman Mita. Hennes tålmodiga leende när kattungarna sprattlade med sina små ben och vassa klor i vattnet gav ingen vink om hur vassa klorna faktiskt är. Det fick jag känna när jag med fumliga händer försökte göra om konststycket en vecka senare.
Sedan är det mat och socialisering. Hur mycket mat ska man ge dem? De är ju så små och uthungrade så mig kan de lura till att ge hur mycket mat som helst. Men tydligen har de en naturlig spärr.
Vad ska man göra när de är så himla små och rädda? Man vill ju klappa, paja och krama dem, men de ligger i famnen som små isknyten med stirrig blick och bara väntar på en chans att klösa sig ur famntaget.
Snart har vi haft dem i två veckor och de är troligen snart sju veckor gamla. De har vant sig vid oss och har lärt sig att det lönar att jama anklagande åt min sambo när han äter för att själva också få mat. De vet också vem i familjen som jagar dem för att ta upp dem i famnen och vem som inte kan sluta pussa dem. Och vi har blivit lugnare och lärt oss att inte jaga dem för att få ta upp dem i famnen.
Sakta men säkert vänjer vi oss vid varandra och belöningen av mina ansträngningar kom i helgen när hanen började spinna när jag gosade med honom. Av ren förvåning började den något skyggare honan spinna. Och jag började gråta.
Ju mer hemtama kattungarna blir, desto mer friheter tar de sig. Häromkvällen såg jag tydligt hur hanen retades med min äldsta son. Sonen ville inte ha katten i sitt rum och bar ut honom. När sonen gick tillbaka till rummet låstasattackerade katten honom. Och lyckade sedan knuffa upp dörren till rummet och smita in. I det skedet skrattade vi alla.
Jag har en känsla av att detta kommer att bli katter som inte vi vill sätta gränser för. Bara för att det är så gulligt.
Som när hanen hoppade upp på köksbordet häromkvällen och skuttade rakt ner i kladdkaksmeten som äldsta sonen rörde ihop. Tydligen har han funnit en lekkompis i min äldsta son.
