DELA
© Nya Åland

Framgång som ger oförmåga

Finns det rasism på Åland, har vänner på besök undrat. En konstig fråga kan jag tycka, men inser att det är en reaktion på den påtagliga vitheten i det offentliga rummet.
Vissa äldre läsare kanske minns känslan av att för första gången få se på färgteve? Ungefär så känns det att komma till Stockholm från Åland. Lite coolare. En aning verkligare.

Finns det
rasism om det knappt finns några invandrare eller flyktingar, är väl den egentliga frågan.
Tja, det finns inget rasistparti på Åland. Det finns heller inget flyktingmottagande att misstänkliggöra för några nedskärningar. Idén om jämlikhet har inte attackerats av företagsägarnas tankesmedja så som skedde i Sverige under 1980-talet, så välfärden har inte skurits ned.

Så, finns
det rasism på Åland? Självklart. I en webbfråga ställde sig nyligen de flesta negativa till att ta emot flyktingar – även om partiledarna vill göra undantag för flyktingar från Syrien.
Visst, det finns ett rasistiskt parti i riksdagen, men i liknande undersökningar i Sverige har en överväldigande majoritet ställt sig positiv till flyktingmottagande. Det är baserat på erfarenhet. De få, rika, borgerligt styrda kommuner i Sverige som vägrar att ta emot ens ensamkommande flyktingbarn vet däremot inte vad de säger nej till.
Liksom på Åland har man aldrig provat.

Rasism är
inte kunskap.
En kort lektion om demokratins historia: Först ville rika att fattiga inte skulle få rösträtt. Sedan ville män att kvinnor inte skulle få rösta. Vita ville inte att svarta skulle rösta. För att de heterosexuella skulle kunna frånta homosexuella deras röster bestämde man att homosexualitet helt enkelt skulle vara förbjudet. Inte finnas. Flyktingar får fortfarande inte rösta. Vad skulle hända då?!
Mer än en rituell handling vart fjärde år handlar rösträtt om att bli lyssnad på av andra. I hela mitt liv har jag matats med berättelser av släkten, i skolan, i media, på teve, i litteraturen och på film som handlar framförallt om vita och om vita män. Jag måste lyssna till andra berättelser, även om det är obekvämt, eftersom jag plötsligt inte vet någonting och är otrygg.

Klassresenären
hävdar alltid att han visst inte tappat kontakten med sin bakgrund, framhäver den gärna i intervjuer. Men helt ärligt: vem blir inte obekväm inför en tiggare? Ojämlikheten får det att krypa i oss människor. Det är en bra impuls. Forskning har visat att människor föredrar jämlikhet. I de flesta fall leder det dock bara till att du undviker själva tiggaren. Om du ger en slant är det mest för att slippa därifrån. Klassresenären undviker i värsta fall sin egen familj.

Finlands BNP
låg efter kriget nästan på noll. Närapå alla var fattiga. Det är sorgligt att konstatera att det inte automatiskt ger solidaritet, att man nu har fått det bättre. Kanske kan hela samhällen drabbas av samma oförmåga härledd ur framgång.
Jämlikhet är obekvämt till en början, men därefter garanterat skönare.
Sofie Nohrstedt