DELA
© Nya Åland

Framgång och motgång med gymnastik

Som prao på Nya Åland har jag fått i uppgift att skriva en spalt, Hjälp tänker jag då. Vad ska jag skriva om? Såklart blir det nånting som jag känner till bra; gymnastik.

Här på ön finns det en gymnastikförening, Mariehamns gymnastikförening som håller till i bland annat. Bollhalla. Dit far jag fem gånger i veckan för att sammanlagt träna 12,5 timmar. Varför far jag till det 13-gradiga Bollhalla? Det är för att gör nånting som är en utmaning, nånting kul eller nånting som utmattar en totalt. När man har hållit på med artistisk gymnastik sedan man var sju så går det på rutin att packa träningsväskan och hoppa in i bilen och sedan anlända till Bollhalla där gruppen på cirka 10 personer samlas för att träna några timmar. Trots kylan i hallen värmer vi upp så att svetten syns och efter det blir det styrka och stretch. Sedan börjar man med svårigheterna (volter och liknande).

Stretch
som många ofta förknippar med gymnastik tar ont, ibland jätteont men man vänjer sig. Man vill bli vigare och blir glad över framsteg. En vecka kan man gått från att bara sitta vanlig spagat på golvet till att kunna sitta med benet på en upphöjning. Man blir fascinerad över hur enkelt det helt plötsligt blir att hoppa ut i spagathoppen. Vigheten leder till att man kan röra sig mera, sträcka sig lite längre, röra sig lite graciösare.

Men
det roligaste med gymnastik (förutom de resor som man har ont i magen i för att man skrattat så mycket) är när man gör nånting som man egentligen inte vågar. När man gör framsteg. Framgångar är superkul men för att få framgångar behövs många motgångar. Dessa motgångar kan vara riktigt jobbiga att ta, man vill nästan ta fram en motorsåg och såga sönder bommen om det är den som absolut inte funkat på tävlingen eller vad det nu kan vara. Man blir frustrerad, men samtidigt vet man att kämpar man sig förbi detta kommer det vara en otrolig lycka sen när det går bra.

Som
ni kanske märker är bom inte mitt favoritredskap, men det kanske ändrar. Jag har alltid haft lätt för barr så därför tycker jag om det men också fristående är nånting som jag tycker om. När man börjar komma upp i det högre klasserna får man nämligen hitta på en egen koreografi till musik där vissa bestämda moment ska utföras. Det gillar jag för då har man chansen att göra sin grej så bra som möjligt, det finns ingenstans man kan falla ner (inte så långt ner i alla fall). Även om ett fristående program bara är drygt en minut så hinner man bli riktigt trött. När man kommer ner därifrån och kört järnet brukar man nästan vara tvungen att lägga sig ner av utmattning. Det är också roligast att se på olika gymnasters fristående program, det är liksom mest show där.

Mollie Manelius (prao)