DELA
© Nya Åland

Fragment från en splittrad hjärna

Ni kanske vill veta vad jag funderat på på sistone? Om ni vill det kan ni fortsätta läsa. Om inte så bläddra vidare, det finns en sida till i tidningen. Jag lovar, min text handlar inte om något våldsdåd eller obduktionsreportage.

Jag har funderat
på varför Internet fortfarande inte har någon ansvarsfunktion. Hur kan det vara så att vem som helst kan sätta upp en sida och sedan frånta sig ansvaret för vad som visas eller länkas till på den sidan? Annan media, som tv, tidningar och radio måste ta ansvar för vad de visar eller ger ut. Ska vi fortfarande lura oss själva med att Internet är ett fenomen som människan inte kan påverka?
Det är skapat av människor och jag är säker på att det finns någon begåvad 16-åring någonstans som vill bli miljonär på att sätta in en liten pop-up som förpliktigar alla som upprätthåller sidor på nätet att ta ansvar för vad som publiceras på just den sidan. Jag är trött på struntprat om att ”vi bara upprätthåller sidan, sedan får användarna visa vad de vill”. Vare sig det är obduktionsbilder på småbarn eller moster Frejas dahlior.
Eller ännu värre saker som jag inte orkar tänka på nu. Tack CERN, ni har skapat ett monster. Och vi kallar er genier. Det är ungefär som att ge en ask tändstickor åt en grupp femåringar i en torr hölada. ”Tändstickor är en så fantastisk uppfinning!”

Jag funderar också
ofta på varför ingen gör snygga jeans för oss med stor bak och något smalare midja. Hittar jag ett par jeans som passar över rumpan har jag plats för hela familjen innanför midjelinningen. Synd att min kropp inte kan förändras efter modets nycker.
Nu finns ju lite hopp när midjorna på byxor har blivit höga, men det finns ingen måtta där heller. Om något år kanske vi är i bekväm navelhöjd igen. Ni får gärna tipsa mig om jeans för (för) stora bakar. Mina tre favoritpar har söndertrampade fållar vid hälarna och tyget börjar bli tunt och skört.

Jag funderar på
vem som läser min blogg. Nu när jag misskött den å det grymmaste får jag lite ledtrådar eftersom folk på stan undrar om jag lever. Jag har glömt bort ansvaret med att ha en trogen läsarskara. Det är som om vi skulle ge ut Nya Åland lite så där sporadiskt, när vi har tid.

Det som jag mest
funderar på dagar som denna är varför jag inte skriver ner mina spalt-idéer när jag får dem. Ofta slås jag av en tanke och inser att det skulle passa bra i en spalt. Jag utvecklar tanken i huvudet och är säker på att komma ihåg allt när det är min tur att skriva.
Men ack nej… då är min hjärna som ett oskrivet blad. Och jag får ta till lite gamla rester och fragment och tillreda en pyttipanna för er, kära läsare. Smaklig måltid!

NINA SMEDS