Fotbollsliv
Vad är det med karlar och fotboll egentligen?
Kan det månntro vara de svettiga, illaluktande kläderna och skorna som är tjusningen? Eller är det den lilla strimman av hopp som tänds när de, i sina egna ögon, skickligt dribblar mot mål, för att sedan vid ytterst få tillfällen få bolljäkeln att hamna på rätt sida om mållinjen?
Media överöser oss med allt från matchresultat till nyförvärv, avhopp och dödsfall. Och om någon, Gud förbjude, skulle kliva ut ur garderoben och berätta att han är fotbollspelare och gay, då ska han först rullas i tjära och fjädrar innan han kläs i dansskor hyllas av alla och envar.
Nu förstår jag plötsligt hysterin kring fotbollen! Anton Hysén i tighta danskläder och bart bröst. Mumma!
Visst kan jag se tjusningen i att heja fram Åland United eller IFK Mariehamn till en hemmaseger och visst tycker jag det är underhållande att följa drabbningarna mellan lagen i korpfotbollen där kämpaglöd och vinnarskalle kommer i första hand och teknik och bollkontroll i sista hand. Men så mycket längre än så vill jag inte sträcka mig.
Kanske påverkas min syn av mina tidiga erfarenheter av just denna sport. När jag var nyfödd och skulle få följa med mina föräldrar hem från BB dök inte pappa upp på utsatt tid. Han hade nämligen spelat fotboll och satt på akuten med bruten tumme. Mamma och jag, vi väntade.
Och när jag skulle döpas fick mamma be pappa och prästen fortsätta sin diskussion efter dopakten. De var djupt inne i en diskussion om fotboll.
Eftersom jag har två småbröder som båda tränade fotboll under många år, var det givetvis just fotboll som var på tapeten när det gällde att leka utomhus, och inomhus innan mamma stoppade dem.
När de hade vänner på besök, pinade de självklart sin kära storasyster att agera målvakt för att sedan ställa upp sig på rad och attackera med sina små, ettriga bollar. Som en god syster, lät jag självklart de allra flesta skotten gå i mål. Behöver jag säga att målvaktsgenerna inte fastnade på mig i tillverkningsskedet?
När sedan ungdomsåren kom, var jag mycket tacksam för familjens stora fotbollsintresse. Jisses sicka fina pojkar det fanns där! Under ett visst år, då speciellt en spelare var aktiv, var jag troligtvis den som var på allra flest träningar, sittandes vid sidan av planen, med blicken fastnålad vid spelarna. Hade någon frågat mig då, hade jag antagligen inte kunnat uttala mig om det funnits en boll med på plan eller inte.
När jag sedan föll som en fura för en snygg kille från Nagu, var lyckan gjord för familjen; en fotbollsmålvakt! Man tycker jag borde blivit härdad genom åren med farfar, morbröder, pappa, bröder, kusiner, make som spelat fotboll.
Men när maken ser en match på tvn, samtidigt som han ser en annan på datorn, då börjar det faktiskt bli lite i överkant, även för mig.
