DELA
© Nya Åland

Fotboll – en dubbelnatur att både älska och hata

Den här spalten borde ha skrivits förra månaden när Nyan lanserade sitt integrationstema.
Ni vet den där tidningen som knöts samman av berättelser om människor som sträckor ut en hand, de som känner ett utanförskap och sådana som strävar efter att rota sig i ett nytt samhälle.
På portsidorna diskuterade vi fotbollen som en väg in i samhället och en frizon av acceptans med ett gäng unga grabbar med rötterna i Iran.
Den här kommentaren skulle förstås ha kommit i anslutning till intervjun, men jag vore ju inte en god representant av ”gammelmedias” allra heligaste relik (papperstidningen) om jag inte väntade med att vara tvåa på bollen även här.
Så… med några veckors distans började jag fundera över vad som egentligen hade sagts.

Om fotbollens integrerande kraft kanske är en PK-omhuldad klyscha, eller om resonemanget faktiskt har bäring.
Jag tänkte särskilt intensivt på idrottens integrerande kraft när SVT:s ”Korrespondenterna” rapporterade från Jerusalem om ett judiskt-muslimskt basketlag som fört tjejer samman som annars inte skulle se åt varandra, och som vann allt i ligaspelet mot heljudiska lag.
Men det här vore ju inte mycket till resonemang om jag helt köpte bilden av idrotten som en integrerande frizon.
Det vore att spä på mytbildningen.

Till att börja med är det förstås sant att ingen bryr sig om vilken religion lagets vänsterback praktiserar, så länge han levererar på planen.
Samtliga svenska landslagsmålskyttar i fotboll under 2014 hade utländsk bakgrund, till exempel.
Men att invandrarkillarna tar plats i eliten är ju för att de är så mycket bättre än de jämnåriga svenska spelarna utan utländsk bakgrund. De som har ödslat ändlösa timmar framför X-box:et i stället för i parken med en fotboll vid fötterna.

Men Idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet brottas med sin rasism, och den är aldrig så smutsig som på läktarna.
Spanien har sett Samuel Eto’o protestera mot publikens apljud och gått av planen.
I Italien vägrade Milans Kevin-Prince Boateng och att spela vidare efter liknande attacker från ”fansen” och fick resten av lagkamraterna med sig på att avbryta en vänskapsmatch mot Pro Patria.

Häromåret skrev de mest radikala Zenit Sankt Petersburg-supportrarna brev till klubbledningen där man bad den att värva spelare från ”broderliga slaviska nationer” och att de såg ”frånvaron av svarta spelare i Zenit som en viktig tradition”.
2014, någon?
Hur kan man då tillåta sig själv att älska en idrott som på en så fundamental punkt som mänskligt värde står så långt ifrån samhället i övrigt – samtidigt som den ligger i integrationens framkant?
Jag antar att det har med att vara människa att göra.
Fotbollen kan vara rå, brutal, cynisk, stängd, hänsynslös och intolerant på samma gång som den förbrödrar, väcker drömmar och integrerar.
Fotbollen är litet som livet självt.

Läs mer: Jag älskar Italien och dess fotboll, men Wright Thompsons briljanta ESPN-artikel ”When The Beautiful Game Turns Ugly” är en ryslig ögonöppnare för hur fascismen och rasismen slagit sig in på såväl fotbollsläktarna som i samhället i stort sedan 90-talets början och populisten Silvio Berlusconis intåg i politiken. Läs och förfäras på länken nedan: http://espn.go.com/espn/feature/story/_/id/9338962/when-beautiful-game-turns-ugly

Oskar Magnusson