Första mötet med Max
Stor som ett får, svart med lockig päls och stora bruna ögon med livligt temperament. Min syster Johanna började nojsa på föräldrarna om en hund. Jag själv har aldrig varit en djurmänniska. Men från det att föräldrarna strängt sagt nej, lyckades hon övertala dem att börja söka på internet efter hund. Efter mycket sökande och kompromissande så lyckades de hitta en hund. Max.
När de skulle fara och hämta hunden fick jag inte komma med. Jag var nämligen fast på ett konfirmationsläger. Men med min mammas lugnande ord ”det är en snäll liten valp” höll jag mig lugn.
När jag kom hem från lägret hade jag huset för mig själv. De andra i familjen skulle inte komma hem på ett tag. Jag skulle vänta på dem, men blev trött och bestämde mig för att gå och vila ett tag. Jag skulle bara vila ögonen.
Jag vaknade morgonen därpå av att min mamma ropade och smällde i väggarna. Hon ansåg att jag skulle stiga upp. Irriterad steg jag upp och gick fram till trappan. (sover på övervåningen).
Det första som möter mig där är en stor, stor lurvig svart varelse som stirrar på mig. Den första reflexen var att backa några meter. Min mamma kommer till trappan och tittar upp på mig.
– Hej älskling, jag ser att du har träffat Max.
Jag stirrar på hunden och sedan på mamma.
– Max? Var? Täcker den stora lurviga björnungen honom eller?
(Max var mycket större än vad mamma sagt. Hon ville ge mig en falsk säkerhet antar jag, han var egentligen ungefär lika stor som ett fullvuxet får).
Då kommer min yngsta syster Therese upp från sitt rum, stirrar ner på hunden. Hunden ger upp ett skall. Min syster gör en grimas och brister ut i gråt. Min mamma tittar oroligt på min syster och ber sedan mig komma ner med henne. Ner till den? Det är lika med självmord!
Efter min mamma har nojsat ett tag tar jag min syster i handen och går ner. Den stora hunden gör någon form av dans samtidigt som han skäller och stannar upp då och då för att titta på mig och min syster.
Väl nere vid frukostbordet tittar jag anklagande på min syster Johanna, om det inte var för henne skulle Therese inte sitta och gråta nu. Johanna flinar bara upp sig som svar på min blick. Jag vänder mig mot mamma.
– Så det där är valpen du pratade om?
– Ja, visst så söt.
– Du vet att den är lika stor som ett får? Är du medveten om det?
Mamma tittar förstående på mig.
– Du vänjer dig, säger hon.
Aldrig! Jag skulle aldrig vänja mig. Men mamma vet alltid bäst. Nu är jag och hunden kompisar. Jag älskar den väldigt mycket. Therese brukar leka med honom då och då, Johanna som ville ha hunden har inte något större intresse i den längre.
Med detta vill jag på visa att mamma alltid vet bäst!
