DELA
© Nya Åland

Försök vara lite mindre lycklig

På det allestädes närvarande Facebook läser jag Mia Skäringers krönika om att inte vara så jäääkla lycklig hela tiden. Att våga vara vanlig. Hon har så rätt.

Att vara
lycklig hela tiden tar på krafterna. Att kämpa för att vara lycklig och lyckad utåt tar ännu mer på krafterna. Att orka vara framgångsrik yrkesarbetande människa, engagerad förälder, fotbollsmorsa, träningsmotiverad, smal och karaktärsfast tar mer krafter än man har.
Då blir man olycklig. När krafterna tar slut. Man gråter för allt, man tar allt som går fel i världen som ett resultat av den egna otillräckligheten, man blir sårad för allt, man tar allt som personlig kritik mot just ens egen otillräcklighet. Fast det inte är meningen. Men bristen på att vara lyckad och lycklig tar över allt.

behöver man vila. Vila hjärnan, vila kroppen, vila hela världen. Man stänger av så mycket av omvärlden som det bara går och försöker ta små små myrsteg för att inte krocka med omvärlden. Man vill inte veta att den finns och man vill framförallt inte veta vad som går snett i den. Ifall det skulle råka vara ens fel.
Då handlar tillvaron om små framgångar. Att somna gott på kvällen, att sova gott hela natten. En lyckad morgon kan vara när det finns ett färdigt delat piller att ta. En misslyckad morgon är då varannan morgon när man måste dela pillret. Ett litet tryck med fingrarna, men ändå en illavarslande start på dagen. Bättre då med ett redan delat. En kort stund av tillfredsställelse.

Den lilla
lyckan i att få glida omkring i lösa sjabbiga byxor, träningsskor och flaxig jacka. Inget som skaver och klämmer. Att inte träffa någon bekant när man måste handla eller göra ärenden bland folk. Den lilla lyckan i att inte träffa någon på promenaden. Åtminstone ingen man känner. Den lilla lyckan när ingen ringer eller messar och man inte tvingas till att svara. För den energin finns inte.

Men
framförallt lyckan i att inte ha några krav på sig, att inte tvingas vara lycklig. Eller lyckad. Att njuta av att tacka nej, att stanna hemma när andra träffas. Att samla krafter och lust att träffas.
För en dag kommer den, lusten att ge sig ut i världen igen. Lite skamfilad, mycket skör och förhoppningsvis klokare. Med försiktiga steg noga kliva på isflaken och undvika de tunnaste. Att känna sig för inför varje steg och lyssna, lyssna, lyssna vad kroppen och hjärnan vill. Att ta ett steg för långt och förskräckt hoppa tillbaka med dunkande hjärta, men ändå känna att världen inte gick under. Det gäller bara att vänta och välja en annan väg.

Också
att våga välja en väg som kanske känns skrämmande och samtidigt veta att den vägen inte går spikrakt framåt, att den kan dela sig och leda till något helt annat innan slutdestinationen.

Nina Smeds