DELA
© Nya Åland

Förnuft och känsla

Jag avskyr filmer och teveserier med vampyrer. Ännu mer avskyr jag filmer och teveserier med varulvar.
Orsaken är enkel. Det handlar om ren och skär skräck och fasa från min sida.
Ok. Jag vet att vampyrer och varulvar inte finns på riktigt. Men det är bara mitt förnuft som säger så. Min känsla påstår att det kan finnas vad som helst var som helst när det är mörkt.
Det började redan i min barndom. Jag bodde på landet och det var mörkt stora delar av året.
Just där vårt hus låg fanns det vägbelysning. Men tre fjärdedelar av vägen till min bästis Stina gick genom mörkrets land där faror lurade bakom varje ria, varje uthus och träd och i varje dike.
Avståndet var kanske en halv kilometer. Det är konstigt att jag inte blev löpare för jag satte nytt rekord varje kväll. Varje gång gick jag sakta i början, tittade rakt fram och intalade mig att jag bara inbillade mig att saker rörde sig i mörkret. Innan jag var hemma sprang jag allt jag orkade, in i farstun och igen med dörren bakom mig. Varje gång kändes det som att jag räddats till livet i absolut sista sekunden.

Vad
var jag så rädd för? När jag var mindre var det mest för en ful gubbe som hette Elvin och som antastade småflickor. Men han rörde sig i dagsljus och då hann man undan.
När jag blev äldre var det – just det – vampyrer och varulvar. Mest varulvar.
Att en människa plötsligt förvandlas till något annat, ett väsen som vill en illa. Att det växer ut klor och päls och att denna någon smyger runt i mörkret utan att komma ihåg det dagen efter. Det var bara för hemskt.
Sen, när jag fick överta vår gamla svartvita teve, blev det annat. Då tittade Stina och jag på vampyrer och varulvar i mitt vindsrum och hon tvingades gå hem ensam i mörkret efteråt medan jag kunde krypa ner i tryggheten under täcket. Å andra sidan har hon alltid varit mycket tuffare än jag.
Än i dag utsätter jag mig inte frivilligt för varulvsskräck. Jag har svårt för att klara av vilka smygscener som helst fast filmen eller teveserien inte alls handlar om varulvar utan bara om vanliga ondsinta människor. Den värsta smygscenen av alla finns i När lammen tystnar, ni vet när mördaren smyger efter Jodie Foster i källaren till skräckens hus och man ser henne röra sig framför hans mörkerglasögon och vet att snart har han fångat henne och innan hon hinner blinka blir hon av med huden som blir en ny bit i hans makabra pussel.

Jag
tror att skräcken för det övernaturliga har djupa rötter. Jordskorpan som vi lever våra liv på är skör både bokstavligt och bildligt och remsan mellan liv och död, kontroll och ickekontroll, lycka och olycka, är mycket smalare än vi vill tro.
Innerst inne är våra hjärnor forfarande kvar på det stadiet när vi inte visste så mycket utan levde våra liv mest på känsla.