Förnöjda kossor är inte plågade
När jag knallar runt bland mina kossor i ladugården hinner jag tänka en del, kanske inte riktigt tidiga morgnar, men annars. Är det för tidigt är tankebanorna rätt så tomma, då är det väl invand rutin som gäller.
Men när det inte är så tidigt eller när det är kväll, då hinner jag tänka, klappa och krusa också. Ibland tänker jag på allt mellan himmel och jord, på sånt som är aktuellt i min hemknut eller något jag varit med om under dagen. Ibland skriver jag såna här spalter i huvudet.
Oftast ändå är mina tankar med mig i arbetet. Jag ser på mina djur och pratar med dem. Försöker komma underfund med om de är nöjda och mår bra.
Därför är det viktigt att ha en personlig relation med var och en kossa och kalv, eller tjur.
Den moderna djurhållningen ger inte alltid den möjligheten, tyvärr. Den moderna djurhållningen handlar i första hand om ekonomi och rationalisering, vilket betyder så många djur till så billig och liten arbetsinsats som möjligt.
Det är sorgligt att vår EU-baserade jordbrukspolitik i dag driver oss bort från det småskaliga, överblickbara mot den storskaliga fabriksuppfödningen. Det är sorgligt för djuren och det är sorgligt för oss som vill djurens bästa.
I det storskaliga fabrikstänkandet räknar man alltid med en viss procents svinn. Också när det gäller levande djur. Svinnet kan i praktiken ofta handla om rent djurplågeri. Man har ingen koll på när en liten kalv blir sjuk, ett ungdjur blir skrämt och skadar sig eller rymmer, en kalvning går fel och kon får inte hjälp i tid.
Det finns hur många exempel som helst, men jag ska inte plåga er med några värre hemskheter.
Djurplågeri tycker jag det är om sjuka djur får ligga och självdö, eller inte får veterinärhjälp så fort de blivit skadade eller sjuka av någon anledning. Djurplågeri är det också när djur inte får tillräckligt med mat och det inte hålls rent där de vistas.
Det upphör aldrig att förvåna mig att det faktiskt förekommer sådan djurhållning här på lilla Åland. Det gör mig verkligen ledsen. Det hemska är att många ser och vet utan att göra något åt det.
Vårt djurskydd är tandlöst, det tar länge innan ett djurskyddsärende blir rättssak. Under tiden fortsätter den undermåliga djurhållningen. Och vad händer sen? Ingenting.
Jag kan förstå gamla mänskor som i hela sitt liv gått till samma ladugård och gjort samma sysslor år ut och år in. Som inte inser att krafterna sviktar, att man genom åren lämnat litet här och litet där, att det till slut inte fungerar som det borde.
Att då ha kraften att ta det nödvändiga beslutet och avveckla är fruktansvärt svårt. Men man måste!
Däremot begriper jag mig inte på yngre mänskor (läs 40-50 åringar) som missköter sina djur. För dem borde bara en sak gälla – djurförbud. De ska veta bättre.
Sånt här går jag och funderar på medan jag matar mina förnöjda kossor.
