DELA
© Nya Åland

Förlåt oss, vi visste inte bättre

Den sista augustihelgen innan skolan skulle börja. Högstadieungarna hängde i lekparken, tjejerna drack cider, killarna öl. Plötsligt kom hon springande från bakom den gamla banken, gråtande, halvklädd. Påstod att hon hade blivit våldtagen. Av den där populära killen från nian. Så pinsamt att hon var beredd att ljuga om en sådan sak bara för att få uppmärksamhet.
Om någon nu trodde att hon kanske talade sanning så fick åtminstone hennes senare beteende dem att tänka om. Hon började synas mer, sminka sig mer, dricka mer. Hon började ligga runt, sades det. En tjej som blivit våldtagen skulle aldrig bete sig så, det förstod ju alla.

Förlåt oss för vi visste inte bättre. Det var först många år senare då jag insåg att en osäker tjej som helst av allt ville bli en i gänget faktiskt skulle vara ett helt logiskt våldtäktsoffer för någon som redan hade status. Jag lärde mig också att det finns många sätt att reagera på övergrepp och att det faktiskt är ganska vanligt att söka bekräftelse genom sex.
Men som fjortonåring trodde jag att den enda rätta reaktionen skulle vara att gå runt som en skadeskjuten kråka och rygga undan för beröring – det hade man ju sett på film.

Dessa tankar återkom jag till ännu en gång när jag såg på SVT:s dokumentär Ingen riktig våldtäkt förra veckan. Den finns att se på SVT Play och handlar om en flicka som blir våldtagen av tre killar på en hemmafest, eller förresten är det nog ingen riktig våldtäkt, hon skriker ju inte och slåss inte emot utan bara ligger där.
Ännu obehagligare än hennes berättelse är dokumentärens intervjuer med skolungdomar. En kille berättar att han känner till en tjej som påstår att hon blivit våldtagen, men det är nog bara för att folk ska tycka synd om henne. En tjej säger att det är ju bara att gå därifrån om man blir utsatt för något man inte vill vara med om.
En tjej säger att många känner press för att ha sex, för att visa att man vågar. En kille säger att om man på en fest går in i ett rum med en tjej står ens kompisar utanför och hetsar en att ha sex med tjejen.
Alla dessa motstridiga krav och måsten och borden, och jag märker förskräckt att attityderna inte verkar ha förändrats sedan augustihelgen för drygt tio år sedan. Den reaktionen till dokumentären har jag hört från flera: det är ju precis som när vi var unga, oavsett om det var 10, 20 eller 40 år sedan.

Vi vuxna som blir upprörda över åsikterna i dokumentären har uppenbarligen förändrats, åtminstone vill vi tro det. Vi tänker inte så längre. Men måste varje generation gå igenom samma förvandling från början? Är det inte det som skulle vara det fina med mänskligheten, att vi kan bygga på tidigare generationers kunskap utan att behöva göra alla misstag själva?
Det hoppas jag för alla unga tjejers och killars skull.

Annakaisa Suni