DELA
© Nya Åland

Folkkärt och folkets kärlek

Det här är tredje året som jag sommarjobbar (jag vet inte längre om det kallas så vid 31 års ålder) med att skriva om Rockoff. Efter att ha slagit i de vördnadsbjudande arkiverade tidningsläggen (nädå, jag sökte i Nyans datoriserade textarkiv) visar det sig att Jerry Williams var föremål för mina hyllningar för ett år sedan. Den krönikan gick ut på att artister som Jerka ska hyllas för deras förmåga att ständigt underhålla en stor och bred publik år ut och år in, till och med årtionde ut, och in.
I år då? Det är Petter som fyller den där rollen som årets ringräv, scenveteran eller vad det nu kan kallas. Ett snabbt överslag visar otvetydigt att årets folkkära veteranartist är en rappare.

Det finns anledning att fundera på det. Min kamrat Hjärtläkaren sade en gång att vi kommer att lyssna på punk på ålderdomshemmet om det finns något när vi blir gamla. Det kanske inte är lika roligt som att väldigt många fler kommer att spisa Petter till morgonkaffet på Solgården eller Lingongläntan eller vad sådana ställen kan heta. Tidsandan, uttrycket för vad som är här och nu och angeläget, ändras. Den ändras på riktigt, inte bara trendnervöst och hoppande mellan olika stilar. När Jerry Williams inledde sin odyssé mellan folkparker och dansrestauranger var han rock n´roll, det hetaste som fanns, det allra senaste från USA. När Petters debutalbum kom ut var han hiphop, det mest samtida som fanns, det hetaste från USA.

Frågan är ju vad det är med folket som har ändrats om den folkkära artisten för en generation är Jerry Williams och för en annan Petter. Det är inte så lätt att svara på. 70-talet var en annan tid, säger man, och det var det ju. Men annorlunda hur då, och framför allt, hur översätts det till skillnaden mellan Jerry Williams och Petter? Är det något med hur vi går och står som gör att vi hellre skakar skallen till Petter som 25-åringar än dansar bugg till Jerry Williams?
Oavsett vad det egentligen är så ligger det något trösterikt i tanken på att även den trögaste av musikaliska huvudfåror kan ändras, det som är som allra bredast och allra minst smalt och elitistiskt kan också röra på sig och bli till något annat än vad det alltid har varit. Det kan vara värt en livstid eller två.