DELA
© Nya Åland

Flyg sena sommar flyg

Någon gång den här tiden på året börjar jag alltid längta efter lite mera höst, lite mindre sensommar. Jag andas tungt den tjocka luften och tittar skeptiskt på de dammiga, trötta björklöven. Jag tänker: De borde falla av exakt nu och virvla över trottoaren i ett väder så klart som kristall.
Därpå gör jag ett ärligt försök att konsumera mig närmare längtansmålet. Jag går till bokhandeln och köper en ny almanacka. Jag tänker: Det ska bli höst och det ska bli dags att planera och styra upp allting. Vidare beslutar jag mig för att köpa en höstkappa med stora knappar, en läsvärd bok, ett terminskort på friskis och svettis och kanske en påse kaktusté.
Jag tänker: Man vill alltid köpa sig lite mera framåt i tiden. Eller i alla fall är alltid planerna steget före och du släpar vettlöst efter.

Det finns så många exempel på hur jag i väntan på vadå låter mig själv gå alla händelser i förväg. Jag liksom tänker dem i ett romantiskt skimmer innan de är här och sedan kan det bara sluta i verklighetens besvikelse. Jag vet så väldigt väl att hösten, då jag väl har den, kommer att vara en alltid regnblöt cykelsadel. Det kommer vara skymningsmörker och ögon som värker av pluggande.
I fuktiga raggsockor kommer jag att vanka mellan studentrummet och köket och sucka åt ovädret och tentan och snabbmakaronerna. Jag kommer att sakna den fungerande tvättmaskinen som inte luktar kloak och ett skafferi som bågnar av mat. Jag kommer att sakna de som jag inte kan träffa och alla ställen som jag inte kan vara på samtidigt.
Jag kommer tänka tillbaks på sommarnätterna med inga myggor och bara ben och på tokiga vänner i lösmustasch som aldrig slutar vara dansanta och bandmedlemmar spelandes på bryggor och familjer drickandes sitt kvällsté på verandorna i värmeljusskenet på Indigokvällar med Sambuca i cocktailglas, fiolspel och sandaletter. Allt det där kommer att hända och allt det där kommer jag att längta bort ifrån eller tillbaks till då jag står och huttrar i nylonstrumpor i den långa krogkön en ogemytlig senoktobernatt i Uppsala. Och regn och blåst kommer att kräla in i kapuschongen och rinna ner för halsen och…

Trots all denna vetskap om hur verkligheten kommer att svika mig så kan jag inte låta bli att ha planer och förväntan på vadå. Precis här och nu sitter jag och längtar till precis allt det där (fast med lite mer skimmer). Jag vill skriva almanackan full av händelser som är på kommande. Jag är otålig!
Jag vill klia av mig sommarbrännan och slänga på mig den storknappade kappan och trä ett fårskinnsfodral över cykelsadeln. Jag vill ha den skimrande hösten nu.