DELA
© Nya Åland

Finsmakare i huset

Så var det dags då för en ny medlem i familjen. På torsdag kväll hämtade far och son ett litet grått nystan med morrhår i chefredaktörsresidenset på Klinten. Hemma hade mor fyllt den gamla sandlådan med nyinköpt kattsand, dottern tillverkat en kattleksak och mormor kommit med en kattkorg med virkad filt som hennes Emil inte längre bryr sig om.
Allt var frid och fröjd. Så när som på en sak: Maten.
– Ge honom vanlig Pirkka kattmat, det gillar han, hade chefredaktören sagt.
Men så enkelt var det inte.

Den lille snusade
misstänksamt på det som familjen dukade fram åt honom, men vägrade äta.
Kanske var det fel sort. Far kastade sig i bilen och åkte till den kvällsöppna affären för att hämta en ny burk. Med samma klena resultat. Samma sak med en burk av ett dyrare märke som han inhandlat på samma resa och dito torrmat, speciellt för katter under ett år.
Bara lite filmjölk som mor i huset försöker med går ner. Då är det redan fredag kväll. Nya försök med burk- och torrmat under lördag förmiddag leder heller ingen vart.
För den fjortonåriga kattdamen Skrållan är det dock julfest. Nya framdukningar varje gång hon slinker in i köket.

På lördag
möter far chefredaktören på Torggatan. Han framlägger sina bekymmer och får beskedet att det nog skall var Pirkka kattmat, men i små platta förpackningar. Inte i burkar.
Som den ansvarskännande kattpappa han är skyndar han genast till k-affären vid Torggatan och inhandlar tre sådana burkar med olika innehåll. Förväntansfullt dukar han fram maten vid hemkomsten, men succén uteblir.
Efter en viss tvekan ringer far på nytt till Klinten. Chefredaktörsmaken svarar nu och även han håller fast vid Pirkka-linjen, men säger också att man kunde försöka med Tutteli risvälling.
Tutteli! Kan man köpa babymat i den här åldern utan att det väcker uppmärksamhet? Far tvekar och mor verkar inte heller attraherad. I alla händelser är affärerna nu helgstängda.
Någonstans inser vi ju att det inte är någon fara på taket. Kattungens aktivitet visar att det inte går någon nöd på den.

På söndag
gör far nya resultatlösa försök med kattmat ur den arsenal som nu hunnit bli både stor och varierad.
Mitt på dagen tänker han själv ta sig en smörgås och upptäcker en ask med några skivor rostbiff i kylskåpet. De doftar inte helt fräscht längre och han besluter sig för att ge dem åt Skrållan.
Han hinner dock inte mer än få ner dem i hennes matkopp innan kattungen kommer farande och kastar sig över dem. Tuggar och sliter i rostbiffsskivorna.
Biff skall det tydligen vara. I kylskåpet finns också en liten bit övergiven utskuren biff. Bäst att testa den också tänker far. Och se, kattungen mumsar i sig allt!

Bli alltså inte förvånade
om ni någon gång hör mig viska över köttdisken:
– Ja, och så hundra gram rostbiff till katten.
Vi har fått en finsmakare i huset.