Fingermat
Håll med om det, det är en viss känsla i att äta med fingrarna. Kycklingvingar, till exempel, som vi åt häromdagen, är nästan omöjliga att få i sig om man inte tar i dem med fingrarna och sedan suger litet så man får bort allt kött.
Räkor av den nyfångade, nykokade och oskalade sort som man aldrig får här, de kan inte heller ätas annat än med fingrarna. Och snart, väldigt snart är det dags för kräftor. Jag kan nästan känna smaken.
Grisfötter kanske också ingår i kategorin, även om de är rätt exklusiva numera.
Men köttbullar med potatismos är ingen fingermat. Inte heller sallader. Tycker jag. Det oaktat finns det tydligen människor som mer än gärna sticker ner fingrarna i salladen.
Det är säsong för jordgubbar nu och det har blivit inne att ha jordgubbar och andra bär och frukter i sallader som inte är efterrätter. Så till min grillade biff blir jag kanske serverad en sallad, som utöver gröna blad, tunt skivad lök, tärnad avokado och god jungfruolja innehåller jordgubbar. Halverade jordgubbar med det gröna fästet på plats, för det ger ju ett så fräscht intryck.
Jordgubbar har vi odlat, plockat, syltat och frusit. Men aldrig ätit med blasten på. Det gör jag inte nu heller. Så där sitter man och lirkar och petar, för man vill inte sticka fingrarna i en litet oljig sallad. Och vips har man en halv jordgubbe i famnen. Jordgubbsfläckar!
Vem har kommit på idén? Det måste vara en stadsbo. Ingen viligt navlad kock från landet skulle komma på något så befängt.
När jag satsade på melontema nyligen var jag in på nätet och tittade på olika kreationer. Sallader uttryckligen. Och tror ni inte en sallad med honungsmelon innehöll tunt klyftade skivor av melon. Med skalet på.
Till vilken nytta? Varför kan inte köket göra grovjobbet så att vi som äter får njuta.
Det är som med språket, det förändras. I recept efter recept heter det numera ”innan servering”. Man skall strö på eller smaka av eller fixa någonting annat ”innan servering”. Det låter så opersonligt. Och klart osvenskt, men man kan inte gärna anklaga svenskar för att inte kunna svenska så det måste vara tvärtom.
Varför inte ”innan maten bärs in”. För om den skall läggas upp på separata tallrikar (det skall den alltid numera) och droppas över och strös på och garneras, då intas inte måltiden runt spisen utan maten bärs in till ett bord någonstans.
Hoppas jag. Men kanske det också har ändrats. Så där som inneskorna. Just det, ett okänt begrepp för många.
Unga damer klär nu som förr upp sig till tänderna när de blir bortbjudna. Och så tar de av sig kängorna och går omkring i strumplästen.
Det är som att sticka fingrarna i salladen!
Harriet Tuominen
