DELA
© Nya Åland

Filmstjärna för en söndag

Jag är för tillfället involverad i ett filmprojekt. Min insats inskränker sig till viss hjälp med manusskrivande, smink samt smärre statistroller, bland annat som polis.
Det är en hemsk och blodig historia som filmas. En blandning av katastroffilm, science fiction och superhjälte-historia, med en galen vetenskapsman, en hel del humor av det grovkornigare slaget och en mycket dramatisk avslutning med löfte om uppföljare.

Ni hör. Allt finns med.
Huvudrollsinnehavaren agerar mycket expressivt, särskilt när han stampar hotfullt i trappan strax innan han snubblar på sin långa labbrock och blir tagen av polisen.
Regissören och producenten är, som sig bör, lite hastig med sina regianvisningar.
Särskilt stött blev jag av ett påstående om att jag inte fick vända kameran ryggen, för då syns bara ”din gigantiska rumpa”.

Premiärdatum är ännu höljt i dunkel. Det beror på om upphovsmännen hinner med alla sina andra viktiga projekt också.
Legomonster ska byggas, tv-spel spelas, scout-knutar knytas, träningar tränas, filmer avnjutas och så ska det naturligtvis i största allmänhet fixas och grejas.

En större människa skulle kanske tycka att den intensiva anspänningen i en hel dags filmande och planerande kräver ett avslut, att man ska bli färdig nån gång.
Så är det kanske inte alls. Det kanske räcker med att man har riktigt roligt en dag, när man filmar, och sen skippar det dåliga samvetet för att det finns annat, för att man inte hinner eller helt enkelt inte har lust.

Kanske det inte gör något alls att jag aldrig blev klar med min broderade engelska téros i syslöjden i högstadiet. Kanske mina gardiner kan fortsätta vara ofållade och bara uppnålade med knappnålar.
Kanske den stora tillfredsställelsen på våren över att man i halvfrusen mark genomfört vårbruket och rensat en massa massa ogräs är nog. Kanske det inte gör något att man sen knappt tittar åt sin igenvuxna rabatt.

Stundens njutning och glädje kanske kan få stanna i stunden.
Om ni inte snart ser mig i en skräckfilm nära er, så ska ni veta att jag under en hel söndag hade väldigt roligt med två killar som är genier på att hitta på historier, skratta så att de storknar och vara bästisar.
Jag har redan ett namn för uppföljaren: ”Onde Bengt går igen.”
Vad sägs, grabbar?