Fem dagar med fiskben
Förra veckan hade jag ett fiskben i halsen i fem dagar. Ett litet abborrben från en fisk jag fångat själv. Den fick sin hämnd, eller något.
Jag har förstås fått fiskben i halsen förut, men det har alltid hjälpt med lite varsamt tuggat knäckebröd. Förra söndagen åt jag massor med knäckebröd och tuggade så lite som möjligt, men benet, det satt kvar. Jag försökte hosta och gurgla på alla möjliga sätt och det hjälpte inte heller.
Jag körde ner pekfingret i halsen så långt att jag kunde känna benet under min vänstra tonsill, men inte rubba det, i varje fall inte innan kräkreflexen sätter stopp.
Mitt middagssällskap har börjat googla vad man ska göra. Det kommer inga konstruktiva förslag som jag inte redan testat. Däremot har någon hittat ett inlägg i en forumtråd om någon som haft fiskben i halsen i tjugo år. Där fanns en länk till en artikel som börjar så här: Läkarna i Hangzhou, i provinsen Zhejiang, avlägsnade ett fiskben ur halsen på en man, fiskbenet hade suttit fast i halsen i 20 år. Zjol.com.cn rapporterade att den 51 år gamla mannen, med efternamnet Wang, sade att han svalt fiskbenet då han ätit karp 1994.
Efter den läsningen testar med fingret i halsen igen utan att låta kräkreflexen sätta stopp för mitt extraktionsförsök. Allt knäckebröd kommer upp, men benet sitter kvar ändå.
Det sticks när jag sväljer och när jag vänder på huvudet. Jag ger upp, åker hem, går och lägger mig och hoppas att benet ska vara borta på morgonen, eller att jag ska vakna i tid för att ta mig till sjukhuset och få benet utslitet.
Jag skulle jobba kväll hela veckan och börja klockan två, men ändå lyckas jag inte stiga upp i tid för att hinna till hälsocentralen. Mönstret fortsätter hela veckan. Trots att jag börjar klockan två blir svaret på nyhetschef Anna Björkroos fråga om mitt fiskben när jag kommer in till redaktionen, att nej det sitter kvar. Jag sov för länge igen.
Och efter ett par dagar började jag faktiskt vänja mig. På fredag morgon skulle jag åter jobba vanlig dag, men Anna sade att jag skulle se till att gå till hälsocentralen innan jag kommer till jobbet. På fredag morgon kunde jag inte längre känna något ben. Antingen har jag vant mig så till den grad att det inte märks längre, eller så är det faktiskt borta.
