DELA
© Nya Åland

Färgkoda folket

Polisen i Finland införde nyligen färgkodning på ID-kort. Blått kort för infödda, brunt för utlänningar, violett för underåriga. Det här låter ju himla praktiskt, tänker jag, och undrar varför det inte hörts nåt om lokala uppföljningar på detta.
Finland var ju visserligen först ut med idén (eller nåja, om man ska vara riktigt petig har väl vissa versioner förekommit tidigare i historien, dock att det då handlade om tygbitar lindade runt armar eller symboler fastsatte på kläder, så det är en gränsdragningsfråga) men när brukar Åland nöja sig med att kapa det som händer på fastlandat sådär rakt av, utan att ens försöka slå lite högre? Man får väl ta i lite ibland, tycker jag, om det ska bli något!

Förutom det givna (en färg för ålänningar, en annan för utlänningar och en tredje för icke-ålänningar som kräver finsk service) måste man ju se till att kunna skilja agnarna från vetet på hemmaplan. Och nu när vi har (nästan) hela listan (och lite till) med ur-mariehamnare är ju i alla fall denna del kirrad. Och finns det en lista måste det förstås finnas flera, det behövs förstås en för varje kommun. 16 färger – inte svårare att hålla reda på än Åbo Akademi-halarna på vappen.
Finlandssvenskar har ingen egen färg ännu, vi är som vanligt diskriminerade. Vi vill också vara med. Fast där får man se till att hitta tydliga färgskillnader mellan österbottningar, åbolänningar och nylänningar.
Eller förresten: österbottningar måste delas upp de också. Det finns forsbybor bland nykarlebyborna (man vet ju hur DOM är), larsmobor bland jakobstadsborna (fler än man tror). Jag vet också en familj strax på gränsen till Esse som inte vet riktigt vart dom hör (inflyttade, från Kokkola…).

I kategorin ”utlänningar” finns det också en del som man får tänka på. Det finns ju olika former av dem med. Ur den sommarvikarierande lokalreporterns synvinkel skulle det vara skönt med någon form av turist-stämpel så man slipper det här med att gå och rycka folk i armen och fråga vad de riktigt är när man ska göra ”Dagens turist” (när det sedan visar sig vara en ur-mariehamnsk lagtingsmedlem som bara bytt frisyr).
På tal om politiker: dem borde man också färgkoda, så man vet vilka som smygvalfläskar bland kulturvolontärerna. Och när vi nu är inne på professioner är det förstås en fördel för er läsare om något blått gjorde sig till känna när en reporter från gamlan närmade sig. Ibland har de inte block i handen. Ibland har de inte ens kostym. Ytterligare en fördel är att man kunde färgkoda singlar, eller i alla fall de som är i sånt där ”it´s complicated”-förhållande som ingen ändå vill bli en del av. Det finns också singlar som med fördel kunde markeras med något som blinkar, och låter.
Problemet för er som ska ta tag i detta blir förstås att det är ganska många som kanske känner sig lite, vad ska man säga, blandade. Det KAN bli ett jäkla kaos, med alla rötter och preferenser och ingiften och skiljsmässor och nygiften och kommunala självbilder. Det ska medges. Det är inte helt lätt. Förutom vad gäller ur-mariehamnarna då förstås.
Där verkar det ju rätt entydigt.