DELA
© Nya Åland

Fånigt lycklig på en kafferast

Just nu, när jag sitter och skriver det här, sitter min redaktion runt kaffebordet och skrattar. Diskussionen böljar kring åldrande, mognad, när man blir vuxen, när folk började träna egentligen, rågbröds beskaffenhet, tv-vanor.
De gör mig lycklig. Det är kanske fånigt, men så är det. Jag blir lycklig av att mina arbetskamrater sitter och pratar och bryter åsikter och berättar saker för varann. Ibland har det varit en hård kamp här på Nyan att få folk att ta sig tid för kafferaster, men jag är fullt och fast övertygad om att det är min största insats som chef att få dem att göra det ändå.

I varenda intervju jag hört med människor som trivs på sin arbetsplats, senast en kort tv-snutt med en montör i nystartade Saab-fabriken, är det arbetskamraterna och gemenskapen som är det viktigaste. Folk jobbar liksom för att de måste, och ibland är det kul och ibland är det trist, men det som bär över både svackor och toppar är de andra.
Den vuxna människan tillbringar mer vaken tid med sina arbetskamrater än med sina barn eller sin partner. Många saker som är centrala i livet upplever man på jobbet, tillsammans med dem som är där.
Och då tycker jag att jobbet ska vara en glad, varm och trygg plats, för annars är det inte roligt att gå dit.

Här kanske någon effektivitets-nisse försynt frågar om folk faktiskt jobbar bättre av det. Om man kan mäta på något sätt om människor presterar mer av att vara glada. Det kunde ju vara tvärtom, att den som är rädd, stressad av en deadline eller känner sig hotad är otroligt effektiv, i ren panik.
Jag har inga siffror, men det spelar ingen roll. I så fall fick det vara, för min del.

Jag läste att danska företag tänkte förbjuda Facebook på arbetstid, eftersom det kostar företagen x antal miljoner när folk sitter och upprätthåller sitt sociala liv på jobbet. Det är förstås inte bra om det är så, men jag undrar…
I journalistjobbet kan det knappt finnas bättre sätt att tappa av bruset än att ibland lyssna på de olika sociala mediernas flöden av skvaller. Förr i tiden var det ett stort problem för arbetsgivare att folk pratade så mycket i telefon på arbetstid. Det hör man inte så mycket om i dag.

Nu har det tystnat ute på redaktionen igen. Efter det sista gapskrattet till den sista skvätten kaffe tändes åter flitens lampa, och under de tre sista timmarna på arbetsdagen mals en hel tidning ut ur fingrarna till tangentborden. Koncentrerat. Utan gnäll.
Den här sortens tystnad gör mig också lycklig.

Nina Fellman