DELA
© Nya Åland

Fånga dagen!

När man ligger i hängmattan i den tropiska hetta som för tillfället intagit Åland är det svårt att föreställa sig hur moloken och grinig man kommer att vara i november när man är kall in i märgen och regnet strittar upp i näsan på en. Det är ju ungefär lika givande som att gå runt och fundera på hur det känns att vara förkyld fast man är frisk som en nötkärna. Rätt oinspirerande och kanske en smula neurotiskt. Men man tänker ju sällan på hur bra man har det, innan det liksom barkar iväg och man har nåt att börja gnälla över.
Om man trycker in pausknappen och betraktar sin omgivning (som förhoppningsvis har fastnat i en rolig pose) kan man se att det finns guldkorn där som man kanske missar annars. Det kan vara en igelkott som äter från samma skål som en kattunge, en sovande bebis, en grymt bra roman, ett mess från en omtänksam vän, nyckeln till en oförtjänt present eller ett paket frukostjuice som man inte riktigt hade räknat med. Eller en insikt som träffar en lika hårt som en självhjälpsbok hivad från tredje våningen: nämligen att det inte lönar sig att komplicera saker och ting.

Här om veckan läste jag en bok om relationer som gick ut på att män är grottbjörnar som gillar att jaga och kvinnor är, tja, såna som måste finna sig i det. För om en kvinna märker att hon stirrar maniskt på telefonen, vrider sina händer och gruvar sig över nån mansperson så är det fara och färde; då är karln helt enkelt inte intresserad.
Men jag undrar om relationer verkligen är så invecklade? Visst, att man inte hade tid att ringa är ju en dålig ursäkt med tanke på den tidsålder vi lever i. (Det är ju i princip omöjligt att INTE ringa till folk. Ibland har man ju ringt upp flera stycken i fickan fast det inte ens var meningen.)
Det ska tolkas och gissas och hållas på. Vad ska man svara på det här messet? Varför är det så många kolon och parenteser i det? Och sen brukar ju geografiska avstånd, alkohol, bekantas tolkningar, trötthet och sorgsna kärleksballader göra sitt till för att hela grejen ska bli ohållbar.

Så jag tänkte köra en ny taktik: fånga dagen. Alltså, inte sådär att jag tänker stå och lurpassa vid horisonten med en håv i nypan och tropikhjälm på huvudet. Utan kanske bara försöka trycka in pausknappen lite oftare, sluta göra så komplicerade tolkningar av omvärlden och registrera alla mysiga smågrejer som händer lite noggrannare.
För tids nog blir det november, och då kan man ju behöva ett rejält lager fina tankar man kan bläddra mellan medan man drar bort fastklistrade löv från sina genomvåta, geggiga kängor.

Linnea Friman