DELA
© Nya Åland

Facebook-ångest

Mår jag dåligt om jag inte vet allt om mina vänners liv på facebook? Får jag ångest om jag befinner mig på längre avstånd från datorn är en meter och alltså utom räckhåll för facebookvärlden? Tror jag att jag inte finns om jag inte får berätta om min vardag på facebook? Är jag misslyckad för att jag har bara ettusensjuhundratjugoen vänner på facebook?
Svar nej. Nej och nej. För mig är det helt tvärtom. Jag får ångest av själva facebook.
Jag uppdaterar nästan aldrig min status. Jag har nästan aldrig något att berätta som jag tror skulle intressera någon överhuvudtaget. Varje gång jag tänker ”nej nu sjutton ska jag ta och uppdatera min facebookstatus” blir mina fingrar hängande i luften ovanför tangentbordet.
HJÄLP, JAG HAR JU INGET ATT BERÄTTA!

är det. Jag lever ett förfärligt tråkigt liv. Jag kan se hur mina ettusensjuhundratjugoen facebookvänner gäspar bara de ser min förvrängda bild och inser att nu har hon skrivit något igen som ingen i världen kan gilla. Vad kan hon ha att säga som skulle intressera nån överhuvudtaget?
Att hon har börjat cykla igen till jobbet nu när det förargliga och punkteringsframkallande gruset äntligen är bortsopat från cykelvägarna? Glöm det.
Att hon har lagat nån smarrig omelett nu igen, höjden av kulinariska läckerheter i hennes hushåll? Nej, det går bort.
Att hon ska till Falun i helgen? Sånt ska man inte skriva för då lockas tjuvar och annat pack till det övergivna hemmet.
Att hon äntligen har bokat in sin vintersemester till tredje veckan i maj? Haha, vännerna kvider av skratt.

Facebookstudien från Göteborgs universitet som Nyan nyligen refererade i Ung nu visar att en fjärdedel av deltagarna skryter på facebook.
Det kanske skulle vara något. Men eftersom alla mina facebookvänner också är mina vänner på riktigt (jag skröt, i själva verket har jag bara 28 vänner och inte ettusensjuhundratjugoen) så skulle de snabbt inse att om jag berättar att jag har köpt en rosa Lamborghini för x antal hundratusen så är det inte sant.
Vi som är av den gamla stammen måste ha något verkligt stort att berätta om vi ska tycka att det duger. Att man är på något ställe där knappt någon har varit förut, att det har fötts en ny liten människa eller att man äntligen fått sitt lilla sommarhus färdigt.
Då kan man lägga ut bilder och känna sig facebookvärdig. Då har man nog ett liv.

Men
i väntan på det ligger jag lågt. Det är aldrig fel att bida sin tid innan man slår till så det känns och märks.
Och jag gillar faktiskt att leva mitt beiga, men ändå så kära, liv i facebookskugga.

Annika Orre