DELA
© Nya Åland

Europeiska ögonblick

Från verkligheten. Direkt till verkligheten.
Det är lika bra att säga det en gång för alla. Inga Heller är tillbaka efter sin senaste cykeltur.
Med sin käre gobbe, ett par cyklar och sängkammare, vardagsrum och kök (en husbil), tog hon sig först upp till Nordkap och sedan varannandagscyklade hon genom Europa ner till Gibraltar.

Hon störtade sig hejdlöst ut i bekymmerslöshet och naturens skönhet och umgicks med tumlare, blåhakar, blåkråka – en juvel i soluppgången. Det blev 2 500 härligt europeiska kilometrar och sköna vykortsvyer som snötäckta berg, mastodontliknande vågor i Biscaya, pinjedoftande storskogar och underskön känsla i kroppen efter ett dagsverke på cykel.
Tidskollisioner, där gammalt och ofattbart nytt krockar, var inte ovanliga, som fåraherdar vid sidan av elektroniska registerskyltsavläsning för motorvägsavgiften.
Både i norr och söder vimlar det av får som har skälleklockor om halsarna. Samma morgonljud som fåren åstadkommer kan man faktiskt få genom att knäppa med naglarna mot en halvfull tekopp

Europa. Hon har varit nära. Vad händer egentligen?
Först och främst är det ett väldigt springande på kyrkogårdar från Norge över Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike och Spanien. Väldigt väldigt många européer ägnar mycket tid åt just det vi gjort i helgen, vårdar nära och käras gravar.
Inga Heller och gobbin stämde ofta träff om eftermiddagarna just vid kyrkogårdar. Kyrkor syns bra på kartorna och är lätta att hitta i verkligheten.

Joggar. Gör folk också. Gamla som unga, Smala som runda.
De kör med bilar ut till strandklippor och sitter där bakom ratten och beundrar utsikten.
Och så hälsar de. Européerna. Så snart man passerat gränsen mot Tyskland hörs ett tveklöst ”Moi” vid varje möte ute på stigar och cykelbanor.

I Frankrike är det inget snack om saken: Varje möte människa mot människa bekräftas med ett ”Bonjour” och det betyder väl ungefär ”jag har sett dig, jag är vänligt inställd, jag tänker inte styckmörda dig, inte i dag i alla fall”.
”Bonjour Madam” får hon höra flera gånger om dagen och blir alltså vid alla dessa tillfällen påmind om sitt kön och sin respektabla ålder. Inga Heller gillar det. Hon sträcker på ryggen och förväntar sig numera att snabbköpskassörskorna här på hemmaplan hälsar med ett glatt ” Goddag frun”.

Det är sant att alla fransmän bär omkring pain riche i armhålan.
Det är sant att spanjorerna fortfarande tar siesta mellan tolv och fem.
Det är sant att holländare är vana vid ebb och flod att de tar det för självklart att segelbåten står i lera halva dygnet och att man kan plocka musslor runt kölen den tiden.
Samtliga européer vet en – säger en – sak om Åland – ”The Aland islands” – mellan Stockholm och Åbo:
Där är det kallt.

Kiki Alberius-Forsman