DELA
© Nya Åland

Ett tickande ljud på flygplatsen

Oftast gör jag allting rätt. Packar linsvätska, tandkräm och deodorant i en Minigrip-påse. Lämnar sminkborttagningsvätskan hemma, för trots att det bara är en liten skvätt kvar på botten överskrider flaskan med sina 120 milliliter den magiska endecilitersgränsen. Även nagelsax och andra farliga föremål får stanna hemma.
Utan att tänka på det dricker jag upp eller häller ut vattnet från vattenflaskan innan säkerhetskontrollen, bara för att sedan fylla på den från toaletthandfatet på andra sidan. Vant tar jag fram två gråa plastlådor, lyfter Minigrip-påsen och Ipaden ur handbagaget och lägger dem i den ena lådan, tar av mig jackan, skärpet och armbandsuret och lägger dem i den andra.
Svagt leende visar jag upp boardingkortet och går igenom metalldetektoren med bara en lätt ilning längs ryggraden.

piper det till. Skorna eller bh:n, det får man aldrig veta. Det enda som är säkert är att nu blir man tafsad på framför alla som står och väntar på sin tur. De små bärbara metalldetektorernas tid tycks vara förbi och nu är det rent handarbete som gäller. Längs hela låren och mellan benen också, det gäller att inte vara blyg om man vill stoppa misstänkta terrorister.
Och glöm det lilla nöjet att bli visiterad av en halvsnygg man – de duger till att genomlysa väskor, men när det ska klappas och klämmas är det alltid en kvinna som träder fram.

Senast det hände, på Mariehamns flygplats förra veckan, började jag höra ett tickande ljud inuti mitt huvud. Jag hamnade i en hetsig tyst diskussion där jag försökte tala mig själv till rätta. Det finns ingen anledning att bli upprörd, sade jag, speciellt inte i Mariehamn där allt alltid flyter på så fint, där man faktiskt gratis kan parkera sin bil rakt framför entrén till flygplatsen och tre minuter efter att flyget har landat vara på väg hem. Dessutom är det inte den trevliga tjejen i säkerhetskontrollen som kommit på reglerna. Ärligt talat tror jag att hon gärna skulle slippa att känna på mina lår. Och visst var den uns av min integritet som gick förlorad värd priset? Tänk på 9/11, sade jag till mig själv. Hur många måste dö?
Inget av detta hjälpte, utan jag blev argare för varje sekund. Terroristerna hade ju uppenbarligen vunnit. Denna löjliga teater skulle spelas upp varje dag, världen runt, miljoner gånger, bara för att demonstrera att människor inte går att lita på. Min omotiverat häftiga ilska ville få sitt uttryck i ”tror du att jag har svalt en bomb?” eller åtminstone ett oskyldigt ”nog är detta onödigt” med ett ansträngt skratt. Men jag höll tyst. På flygplatser ska man inte komma med funderingar om integritet och man ska definitivt inte skämta om något som börjar med b. Lättast är att bita sig i läppen och spela med i teatern.

Annakaisa Suni