DELA

Ett nytt liv som kräver sin plats

Ett nytt litet liv har kommit in i våra liv. En fantastisk händelse och något som berikar och gläder.
Men också något som ställer allt på ända.
För drygt en månad sedan kom hon, Saga, efter en väldans snabb förlossning orkestrerad av mycket professionella barnmorskor på ÅCS och förstås min fantastiska fru.

I min dumhet trodde jag att jag var någon sorts veteran. Jag menar, jag har ju trots allt varit pappa i snart sex år. Jag har dessutom varit barn och har som kronan på verket en lillebror som jag sett växa upp. Borde vara en enkel match med ett barn till, typ.
För att citera den allt för tidigt bortgångne Brasse Brännström: fel, fel, fel. It’s a whole other ballgame, som de säger där borta.
Lärdomen så här långt: det går inte att tro att lillasyster ska vara en karbonkopia av storasyster, hur lika de än är utseendemässigt. Saga gillar tydligen att vara vaken på nätterna och sover gott på dagen i stället. Signe sov som en stock från midnatt till sju-halv åtta. Signe betraktade världen med en kritisk, tyst uppsyn. Saga betraktar världen med förvånat uppspärrade ögon och ger hals när saker och ting inte stämmer (men mest när hon anser att det är dags för käk).

Det är fantastiskt, roligt och upplyftande att få sätta ett nytt liv till världen. Men också en stor omställning. Att gå från familjen med en allt större och mer självständig snart-sexåring till att också ha en liten krabat att lära känna, förstå och anpassa sig efter kräver en del. När det hela dessutom ska fungera tillsammans med jobb, kontakt med vänner och familj och en någorlunda dygnsrytm blir det en utmaning.
Det kräver att man anpassar sig, det finns ju en ny chef i hemmet.

Å andra sidan – här kan ni som är känsliga för smetiga barnhyllningar sluta läsa – spelar ju ens de mest påfrestande ansträngningar ingen som helst roll när den lilla gnyr nöjt liggandes på din bröstkorg. Eller när hon med sina stora, stora ögon studerar varje vrå av ditt ansikte för att sedan borra in sitt lilla lena huvud strax under hakan och krypa ihop för att sova en stund.
Eller för den delen att stå lite vid sidan av och se sin allt större lilla tjej gå fram till sin lillasyster och mjukt, mjukt stryka handen över den lillas huvud för att sedan böja sig fram och ge sin lillasyster en lika mjuk puss.
Eller för den delen se sin hund nyfiket, men ack så försiktigt, nosa på nykomlingen, titta lite och sedan på ett sätt som jag uppfattar som välkomnande nosa ytterligare lite till.

Vi har fått en ny chef, ett nytt liv som vi måste anpassa våra liv till. Men det är en uppoffring vi så gärna gör, för de där stunderna med stora ögon, mjuka pussar eller nyfiket nosande ger så mycket mer energi än allt det andra tar.

Jonas Bladh