DELA
© Nya Åland

Ett litet skutt för mänskligheten

I torsdags kändes det som om jag satt och fnittrade hela dagen. Åt dråpliga situationer som uppstår på en tidningsredaktionen (vem kunde ana att en präst skulle komma uppför trappan precis när nyhetschefen sa ett riktigt fult ord), och åt den där tanten i Spanien som hade målat om en Jesus-bild så att den liknade en apa, allt i bästa välmening.
Varje gång jag tänkte på det bubblade skrattet upp i halsen. När jag redigerade messen var minsta lilla felstavning av det dråpliga slaget (ja, om man skriver dumpers när man menar bumpers), och det roliga förhöjdes ytterligare av att Patrik mitt emot mig fabulerade vidare om att det kanske faktiskt var dumpers skribenten menade.
Kort sagt, en fniss-dag.

Det gick så långt att jag tog ett litet skutt på väg från ena änden av redaktionen till den andra.
Sen stillade jag mig. Vad gör en 47 års kärring hålla på och fnittra och skutta som en flicka.
På insidan är jag fortfarande en skuttare och en fnissare, men utanpå är rumpan tyngre, hakorna fler och steget tyngre än det var, och det kan till och med hända att effekten av en skuttande Nina Fellman är lika komisk som tanten som målade om Jesus.
Det vill man ju inte.

Man vill ju inte framstå som de ständigt blariga pensionärerna i den förfärliga reality-såpan Playa del Sol, där alla verkade mer eller mindre dementa och dallriga, och dessutom hade en förfärligt usel musiksmak.
Man kanske måste bli stillsammare och värdigare med åren för att inte bli en löjlig figur. Det blir svårt.

Å andra sidan har man ju en lång väg att vandra från 47 till döden (hoppas jag), och då kanske man måste göra sig till åtlöje åtskilliga gånger ännu, och då kan man lika gärna göra det för att man bubblar av skratt och måste ta ett skutt.
Ibland händer det att jag går omkring där hemma i något bekvämt och sunkigt. När kläderna är bekväma och humöret på topp känner jag mig ganska spänstig när jag springer uppför trappan.
Om jag i fel ögonblick vänder blicken åt höger när jag nått krönet, kan jag få syn på mig själv i fullängdsspegeln.

Det är då sanningen uppenbaras. Det är inte samma flicka. Det är en tant som står där, med en tantrumpa och en tantmage och välfödd tants lilla rondör.
Och det ser faktiskt lite roligt ut när tanter skuttar.