DELA
© Nya Åland

Ett kollektivt boende

Sommartid brukar det sänka sig ett lugn över det Johanssonska residenset. Stuglivet lockar iväg föräldrarna och katten till stugan och bror syns sällan till. Jag brukar ha hela huset för mig själv. I år är det annorlunda.

Min bror har styrt ihop ett folkmusikkollektiv. När jag fick nys om idén i våras tyckte jag det lät fantastiskt. Jag föreställde mig långa idylliska sommarnätter med spel i soluppgången och jamm runt köksbordet. Detta var tills jag förstod att det omtalade folkmusikkollektivet skulle hållas hemma hos oss. Alla mina fördomar om kollektiv blossade snabbt upp. Köksbråk, diskberg och irritation. Min lugna sommaridyll krossad på ett ögonblick. Obarmhärtigt tillintetgjord.

Just nu bor vi fem folkmusiker på ett begränsat utrymme. Det är instrument överallt och det är aldrig tyst. Man får bana sin väg mellan durspel och gitarrer för att komma till toaletten och i köket samsas fioler och datorer om utrymmet på ett matbord som redan är fyllt till bredden med disk. Man skulle kunna kalla vårt hem för ett organiserat kaos. Charmigt i lagom doser. Lite påfrestande i längden.

I kollektivet musiceras det allra helst kvällstid ungefär i samband med att jag ska gå och sova. Mandoliner, fioler, trummor och tromboner. Alla instrument är välkomna. Svängiga schottisar och smäktande valser blandas med flerstämmig sång. Musiken skulle nog i dagligt tal definieras som vacker men när man är på väg att sova klassificeras det som oljud. Ända tills öronpropparna steg in i mitt liv förra veckan har jag gått runt i en bitterbubbla. Andats min egen irritation och odlat mitt asociala morgonhumör. Sedan öronpropparnas intåg har jag gått in i en ny sommarera och musiken från nedervåningen har förvandlats till ett sövande bakgrundsdunk som sakta vaggar in mig i drömmarnas land.

Och fördomar i all ära men det finns så mycket fint med att bo många tillsammans. Som då jag, moloken och trött, efter en lång arbetsdag stiger in genom dörren och möts av glada miner och blir erbjuden middag. Det är ren och skär lycka. För att inte tala om de där sena kvällarna när vi sitter runt köksbordet och garvar åt gamla barnvisor och botaniserar bland Sås och Kopps allra hetaste hits. Eller nätterna i köket då folkmusikklangerna från våra instrument får mina föräldrars finporslin att sjunga. Då vill jag inte byta ut mitt boende mot något annat i världen. Då spritter det i hjärtat av glädjerus. Vad mer kan man begära? Sommar, vänner och musik. Det kanske inte blev den lugna sommaridyll jag planerat men om inte detta är en sommaridyll så då vet inte jag.