Ett gräl med en låt
När jag är ute och springer lyssnar jag ibland på musik. På sistone har det varit Manu Chaos nya skiva. Det finns en låt på den som jag tycker är riktigt bra, men som jag börjar gräla med varenda gång. Den heter Politik Kills.
Det låter kanske fånigt att gräla med en låt, men jag tror att det är en yrkesskada. Det är en politisk låt, jag skriver om politik. Låten ifrågasätter, som jag hör den, hela vårt politiska system, hela tanken med demokratin. Det som är så jobbigt är att alla frågorna är legitima, men…ja, hör själv.
”politik need votes
politik needs your mind
politik needs human beings
politik need lies
thats what my friend is an evidence politik is violence
what my friend is a evidence politik is violence
politik use drugs
politik use bombs
politik need torpedoes
politik needs blood
thats what my friend is an evidence politik is violence
what my friend is a evidence politik is violence
politik need force politik need cries
politik need ignorance politik need lies
(Manu Chao, La Radiolina)
Engelskan är ju inte riktigt korrekt, men det är liksom Manu Chaos kännemärke, att växla vilt och ogenerat mellan språk fast det inte blir perfekt.
Det är den där raden om bevisen jag funderar på. Är alla de missförhållanden som häftar vid politiken, vid demokratiska system verkligen ett bevis på att det är systemet det är fel på och inte en del av dem som använder det?
Där jag lufsar fram på vägen med låten i örona lägger jag fram Ålandsexemplet för Manu. Här finns ju politik som inte använder droger, som inte behöver lögner eller okunnighet. Eller?
Som en liten jävel frågar Manu i min hjärna försåtligt vad ålänningarna lever av, och jag skrattar fram svaret. Spriten. Ha, ha.
Manu är tyst. Så gungar han igång igen. På väg över Sviby-bron i söndags funderade på hur många gånger jag tycker mig ha blivit lurad av åländska politiker. Hur många gånger vet jag att någon ljugit? Hur många gånger har folk blivit lurade genom att information undanhållits dem?
Inte ens våld och blod är vårt politiska system främmande för, inte så länge vi är en del av en helhet i världen där över- och underordning upprätthålls mellan fattiga och rika.
Om ni ser mig någonstans på vägen ilsket muttrande åt någon som inte syns, så är det inte jag som blivit galen. Det är Manu Chao som käftar emot.
Jag vet inget bättre system än det vi har här för att styra ett samhälle, men i magen finns en obehaglig känsla av att även om Manu Chao har fel för att han helt pubertalt inte ger några alternativ, så har han ju rätt också.
