DELA
© Nya Åland

Ett av de där samtalen…

För en dryg vecka sedan fick jag ett av de där samtalen man inte vill ha. Inte någonsin. Ett okänt mobilnummer blinkar i min mobil, en kvinnoröst – tydligt uppriven – berättar att hon sitter bredvid min dotter som råkat ut för en trafikolycka.
Det är ett sådant samtal som man inte vet hur man reagerar på förrän man sitter där med telefonen i handen och hör de där orden som aldrig sagts åt en tidigare.

Samma dag
har studentresultaten kommit och vi ska fira på kvällen. Dottern är på väg hem från det högt uppskattade sommarjobbet och ska köpa jordgubbar på hemvägen.
Den första tanken efter den där inledande värstingmeningen är märkligt nog inte hur det är med henne utan att nu blir det nog inget firande av någon examen här inte. Inga jordgubbar och skumvin ikväll.

Det är ingen tanke
som varar länge och kanske är det helt normalt att reagera så. Nästa sekund känner jag hur jag bokstavligen kallnar ända in i märgen och det kvinnan säger går överhuvudtaget inte vidare från trumhinnan in i hjärnan. Jag hör att hon pratar men jag hör inte ett ord.
Sedan registrerar jag dotterns röst i bakgrunden. Hon är vid medvetande. Hon lever. Så jag kan börja lyssna igen. Hör något om en skadad hand, om volter, om änglavakt.

Resten av kvällen
är en veritabel berg- och dalbana av känslor. Olidligt lång väntan på akuten – hur länge kan det rimligtvis ta för en ambulans att köra från Finström? – åsynen av ett barn på en bår med syrgasmask, nackkrage, slangar, blinkande maskiner, blod? Sjukvårdspersonal runt henne. Många.
Någon som tar i hand, jag hör inget namn bara ”kirurg” och ser ett gråsprängt lockigt hår. Ah, det verkar förtroendeingivande. Någon som har erfarenhet nog att se om något gått sönder där inne i den späda ungflickskroppen.

Dotter med lugnande
och smärtstillande mediciner rätt in i venerna, med sönderklippt tröja, med ombunden hand i högt läge. Den andra handen i min. Vill inte släppa ens när slangar ska lossas och hela ekipaget rullas iväg till röntgen.
Hela tiden ångestklumpen i magen. Jag kan inte sitta ner, inte stå stilla. Jag vill ta henne i famn och inbilla henne att världen är trygg men vet inte ens om jag vågar smeka pannan. Har hon ont?
Sängen rullas ut från röntgen efter ännu en olidlig lång väntan. Den grålockiga kirurgen igen som pratar lugnande och försäkrar att ingenting är brutet. Inte ett enda litet ben av de över 200 som kunde ha knäckts. Inga andra skador har heller upptäckts förutom två klämda fingertoppar på vänster hand. Knappt ett blåmärke. Änglavakt.

Fingertopparna
fixas till, nackkragen tas av, sönderklippta kläder byts mot sjukhuspyjamas, sängen rullas iväg till avdelning för observationsnatt. Dottern drar ett skämt. Kylan börjar släppa.
Ett par fingrar i bandage, det är allt som blev av det som kunde blivit något så mycket värre. Kanske var det änglavakt ändå. Och vitt bandage matchar ju faktiskt studentmössan.

Anne Sjökvist