DELA
© Nya Åland

Engagemang

Finns det något du brinner så mycket för att du är beredd att sitta i fängelse för det? Eller leva på existensminimum resten av ditt liv för att du döms till höga skadestånd?
Engagemang finns av olika slag. Det är lätt för oss i västvärlden att uttrycka engagemang för allt möjligt utan att egentligen riskera någonting alls. Vi pratar kring kaffebordet om hur orättvis världen är och betalar i bästa fall in en summa till någon hjälporganisation eller sätter vårt namn på en protestlista på internet. Sedan fortsätter vi med våra vanliga liv.
Men det finns många som gör mer. De som inser att för att förändra världen räcker det faktiskt inte med namn på en facebook-lista, oavsett hur många namnen är.
Ett aktuellt exempel på någon som gör mer är förstås de tre medlemmarna i ryska punkbandet Pussy Riot som får sin dom på fredag och riskerar flera års fängelsestraff för något åklagare kallar huliganism och de själva regimkritisk performanceprotest. Samtidigt som de väntar på dom meddelar de övriga bandmedlemmarna att de planerar nya Putin-kritiska protester. De låter sig inte tystas.

De flesta
som deltog i förra helgens fantastiska fredsfestival är också engagerade på olika sätt. En av dem som faktiskt offrat något på riktigt för sitt engagemang är svenske Martin Smedjeback. Han hade jobb och lägenhet i Stockholm och levde ett liv enligt normen tills han en dag valde att engagera sig långt utöver det som är normen i vårt nordiska välfärdssamhälle.
Han förespråkar aktivt ickevåld och tycker att det är fel att Sverige tillverkar och exporterar vapen. I oktober 2008 avrustade han tillsammans med fyra andra fredsaktivister fjorton granatgevär på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna. Senare gjorde han en liknande aktion mot en annan vapenfabrik.
Han har suttit i fängelse i två omgångar för aktionerna som rubriceras ”skadegörelse” och har nu ett skadeståndskrav på totalt 800.000 kronor. Eftersom han och de andra aktivisterna inte har för avsikt att betala ett enda öre till vapenindustrin kom de redan före aktionen överens om att resten av livet leva på existensminimum så ingenting kan utmätas av dem.
Han berättar att de flesta som han berättar sin historia för nog kan känna sig beredda att sitta fyra månader i fängelse. Det låter till och med lite häftigt att sitta fängslad för att man jobbar för fred. Men väldigt få är beredda att ge avkall på hus, bil och semesterresor för sin övertygelse. ”Visst”, säger Martin, ”jag kommer att leva materiellt enklare än de flesta i Sverige men det är ändå ett liv i lyx i jämförelse med de flesta i världen.”
Entydig forskning visar att det faktiskt inte är den största platt-tv:n eller drömsemestern som gör oss lyckliga. Något som däremot ger bestående lycka är engagemang som går utöver oss själva, där vi bidrar till samhället i stort. Det behöver förstås inte handlar om något så radikalt som i Martins fall, men det är ingen direkt brist på saker som borde förändras till det bättre i vår värld. Och vi som haft turen att födas och bo i ett fritt samhälle har faktiskt större möjligheter än de flesta att engagera oss och bidra till förändring på riktigt. Om vi vågar.

ANNE SJÖKVIST