En värmande skål soppa
I min gränd äter vi måndagssoppa hos varann. Fyra barnrika hushåll, en soppa, bröd, kex och kaffe. Tre måndagar av fyra sitter familjen hemma och pustar och väntar tills klockan blir fem, och får sedan gå till dukat bord. Efter det är det ett kackel och ett plaskande och ett ätande, en liten paus, sedan strid om kakorna, sedan dags att gå hem.
Den fjärde måndagen börjar på söndag, för man kokar inte soppa för 20 personer (ibland kommer det någon extra gäst) på en timme.
Anvisningarna var strikta från början. Ingen lyx, inga dyra ingredienser, ingen kapprustning. Enkel vardagsmat. Enda avsteget gjordes när lilla Ragnar föddes och måndagssoppan inleddes med en skål i champagne.
Ändå känner man ju en viss press. Alla i min gränd är intresserade av mat. Alla gör god mat. Alla har små kräsna barn som inte tvekar att säga om det blev äckligt.
(För övrigt är det förbjudet med ärtsoppa och korvsoppa. Ärtsoppa på grund av en ilsken och olycksalig magsjuka som förstörde denna ädla soppa för all framtid, korvsoppa för att det är den enda rätt som åtminstone en i församlingen absolut vägrar äta).
Hittills är min favoritsoppa gulaschsoppan hos familjen A, och det hembakta surdegsbrödet hos familjen S (ja, det var ju snudd på överdriven lyx, men förlåtet). Jag har ännu inte en enda gång lyckats frambringa en soppa som blir lika god dubblerad med 3 som i originalutförande. Mina soppor blir helt enkelt för tunna när man ökar på mängderna, och det verkar inte spela någon roll hur mycket extra grejer jag påtar i.
Nu överväger jag att kontakta ett skolkök eller annat storkök för att höra om det finns någon hemlig formel som säger att man ska minska mängden vatten i en soppa med kvadratroten av middagsgästernas ålder för att få till det.
Och så behöver jag tips på goda soppor. Hittills har samma soppa inte serverats två gånger, och jag vill verkligen inte bli den första som upprepar mig. Någon av de andra först, eller så går vi jorden runt i soppor de närmaste 20 åren.
Nästan varje måndag när jag sitter där med mina goda grannar tänker jag på en soppa jag åt i Kina, på väg till det mytomspunna Kashgar från Pakistan. Det var en sen natt, vi hade just tagit oss över Karakoram-passet, alla var hungriga, stela och frusna. Vi kom in i ett ruckel vid vägen där det var iskallt vid dörren och längs väggarna, och mycket varmt närmast elden, där det hängde en gryta. Belysningen var dålig, gubben vid grytan tandlös och skitig, ingredienserna av mycket blandad art. Men åh, som det smakade. Som det värmde. Som vi alla älskade varann som stod där med en rykande skål att värma händerna på.
Och som vi brände våra tungor när vi försökte få i oss soppan utan sked.
