DELA
© Nya Åland

En utmaning i fem och en halv timme

Det kan vara så att det är vatten över huvudet-läge. Att det helt enkelt inte kommer att gå. Att båda föräldrarna går i bitar innan vi ens hunnits smekas av en endaste solstråle.
Vi ska resa med en femmånadersflicka.
Om ett par veckor bär det av. Mot solen, värmen, ledigheten. Mot Kanarieöarna.
Det blir debut i resesammanhang för Saga, då fem månader. Signe har redan varit på en hel del strapatser och vet hur det funkar. Saga är debutant. Och liten. Och gillar att tala om vad hon tycker, speciellt att tala om vad hon inte tycker om. Högt. Och länge. Med sådana där läten som går genom både märg och ben och utmanar hållfastheten i vilken trumhinna som helst.

Det är inte utan att Sagas far för första gången på länge är nervös inför en resa. Det handlar inte om att det kan vara fel på flygplanet eller rädsla för eventuella terroristattacker.
Jag är rädd för att bli lynchad av runt 250 resenärer som sett fram emot en bra start på sin semester och i stället, kanske, får fem och en halv timme av skrikande, arg Saga.

Redan nu har mina och min frus nerver inför resan visat sig i den långa lista på saker som ska med i resväskan. Ersättning, grötpulver, puréburkar. Kläder har skrivits upp, solskyddskläder har inhandlats. Vagnen har testats med solskydd, och vagnen har testats för att se om det går att få med blöjpaket i underredet så att vi slipper packa dem i resväskan.
Det är första gången vi reser med en så liten människa. Signe var på sin första resa när hon var 15 månader. Det gick hyfsat bra. Lite skrik, ganska mycket sömn. Med henne var det mest bestyr på hotellet, eftersom hon var minst sagt misstänksam mot vattnet och barnpoolen. Det har gått över. Senaste resan fick vi knappt upp henne ur bassängen när vi skulle resa hem.
Återstår att se hur det går med lillasyster,

Å andra sidan. Saga är redan berest. På hennes första fyra månader har hon korsat Ålandshav ett antal gånger. Varje gång har gått bra. Hon sitter snällt i sin stol och tittar på människor. Hon är lik sin mamma på det sättet, att gilla att titta på människor.
Kanske blir det samma sak i planet på väg söderut, att de där stora grönbruna ögonen som nu allt mer börjar skifta över i bara brunt, spelar över allt nytt. Ibland kan man misstänka att hon kommer bli inspektör av något slag, så som hon inspekterar sin omgivning.

Vi får hoppas på det. Om inte annat så får väl den nervösa pappan (ni förstår hur nervös han börjar bli av jamsandet i den här kolumnen att döma) ställa sig längst fram i kabinen, ta alla i hand och be om ursäkt.
Snälla Saga, låt mig slippa det.

Jonas Bladh