En svart klump på pizzan
Det var vår. Natten hade infunnit sig och mörkret låg kompakt över Mariehamn. Gatubelysningen kastade konformade ljuskäglor över asfalten som fick fukten att glittra. Med longboarden under fotsulorna rullar jag fram över gatorna, men det känns som att jag flyger. Jag stöter mig framåt allt snabbare och i mina händer håller jag hårt om en rykande färsk pizza. Magen kurrar och jag har inte ätit på många timmar.
På Torggatan svänger jag vänster mot Norra Esplanadgatan. När jag närmar mig Park ser jag en ihopknycklad ölburk ligga platt på trottoaren. Jag försöker styra undan men farten är för hög och burken kommer allt närmare.
Till slut tränger den rakt in mellan hjulet och brädan och utstöter ett gällt och metalliskt ljud, nästan som en cirkelsåg. Jag tappar fotfästet, slungas av longboarden och landar hårt på trottoaren. Den höga farten får mig att rulla på marken med pizzakartongen.
Där jag ligger inser jag att jag lyckats hålla i kartongen och jag känner mig lättad. Måltiden är säkrad, tror jag, tills jag ser jag någonting i ögonvrån. Det är min pizza som har halkat ur kartongen och landat upp och ner på trottoaren.
Bakom mig hör jag hur en finne skrattar högt och hojtar något jag inte begriper. Jag försöker borsta av gruset från pizzan så mycket jag förmår men mörkret får allting att se ut som ett enda töcken. Då bestämmer jag mig för att ta med pizzan hem och försöka rädda det som räddas kan.
Nedslagen rullar jag mot lägenheten med den sargade pizzan i nävarna. Tankarna far till kylskåpet som ekar tomt som en kyrka. Ett paket frusna ärter från frysen skulle inte fylla tomrummet som pizzan lämnar efter sig. Väl i lägenheten öppnar jag pizzakartongen för att bedöma skadorna i bättre belysning.
Det är då jag ser det. En svart liten klump. Jag tittar närmare ”Är det grus?” tänker jag för mig själv. Jag plockar upp klumpen för att få mig en närmare titt. Den är mjuk och fuktig. Jag inser att det jag håller mellan tummen och pekfingret är en snusprilla. En fuktig snusprilla. Insikten fyller mig med en stark känsla av äckel. Jag tänker för mig själv ”Jag skulle aldrig tro på det här om jag hörde det från någon annan.”
Nu till den fiktiva delen av min historia.
Jag inser att pizzan inte går att rädda, så jag slänger den i soporna och går i säng med tom mage. Hungern är påtaglig men människovärdet är intakt. Dagen efter åker jag och köper en ny snusfri pizza som jag glatt äter upp och blir mätt och belåten.
