DELA
© Nya Åland

En studie i crawl

Det är söndag eftermiddag. Jag står framför spegeln i Godby simhall och försöker sätta på mig ett par simglasögon. Lila. De spänner kring huvudet och ger påsar under ögonen. Jag är jättesexig.
Jag ingår i en grupp som ska få lektioner i crawl. Jag har aldrig crawlat förut. Männen i gruppen tar några provtag. Det verkar ingå i mäns allmänbildning att crawla. Jag tar några provtag. Det ser ut som internationella sjöräddningssignalen.

Vår lärare
kommer, gud välsigne henne.
Vi simmar framåt och bakåt och på sidan och om igen. Jag är bra på bensparken. Vi får veta att bensparken har mindre betydelse i crawlsammanhang.
Och det är inte det att jag inte försöker. Men jag har en känsla av att det finns mer vatten i min näsa än i bassängen. Jag hostar så att kaklet ramlar ner från väggarna.
Männen i gruppen behöver korrigera sina vänsterarmar. Jag behöver se till att inte drunkna.
Jag tänker att jag inte kan vara den enda i hela världen som inte kan lära sig crawla. Det faller på sin egen orimlighet. Den tanken är mitt enda hopp.

Det blir måndag
eftermiddag. Jag har på mig de lila igen. Jag ska öva på egen hand. Nöta på. Det ska jag göra varje dag tills vår nästa lektion. För helvete att vara sämst igen.
I bassängen finns tre damer med puffiga badmössor och Ålands triathlonklubb. Och så jag då.
Delfinerna i Ålands triathlonklubb glider fram längs vattenytan. Jag beter mig som en sjunken golvmopp. Jag hoppas att de lila gör mig oigenkännlig. Bekanta i klubben hälsar på mig. Jag försöker se ut som en flytande golvmopp.

Och det är
inte det att jag inte gjort framsteg. Jag får inte en enda kallsup på hela timmen. Jag kan simma tolv och en halv meter i hej-kom-och-hjälp-mig-stil.
Delfinernas armar i banorna bredvid mig snirklar snyggt ovanför vattenytan. Jag smygkikar. Hur gör de? Jag gör likadant. Armbågen först. Titta ner, titta snett, tummen först. Herregud jag måste ha luft.
Några barn hoppar ner i bassängen. De är i blöjåldern. De crawlar fram och tillbaka och vänder med en kullerbytta. Vattnet krusar sig knappt.

Tisdag eftermiddag.
Jag återvänder till mitt Waterloo. Jag har övat armrörelserna på toaletten på jobbet. På lunchen såg jag en instruktionsvideo på nätet. ”Andningen är oftast svårast att få in”. Jo.
Jag har pendlat mellan att vara gråtfärdig och hånskratta åt mig själv och förnedringsnivån. Jag tar ett djupt andetag och pressar ner ansiktet under vattnet.
Till min förvåning simmar jag tjugofem meter utan att drunkna. Damen i banan bredvid, hon som joggar med flytbälte, tar sig visserligen fram fortare än jag, men jag ser triumferande på henne. Såg du. Jo minsann, här är det en som kan crawla.