DELA
© Nya Åland

En stor kall i Aghia Roumeli

Säga vad man vill om grekerna – deras nonchalanta inställning till statsskulder, deras pensionsåldrar som till och med våra sjöbevakare skulle avundas, och deras oförmåga att använda några EU-miljarder till att bygga avloppssystem som inte proppas igen av en liten bit toalettpapper.
Men servera kall öl när det är riktigt hett – det kan de.
Det tänker jag på nu när novembervädret är som det är här på Åland.
Paleochora är en liten stad på en udde på sydvästra Kreta som ännu inte slukats av massturismen. Kanske för att det inte finns någon flygplats på nära håll.
På ena sidan finns en fin sandstrand, på andra sidan en hamnpromenad med ett dussin restauranger. Där har ni Paleochora i ett nötskal. Inte så mycket att göra annat än att sola på dagen och dricka och äta gott. Vi bodde ett kvarter från huvudgatan som stängdes av för biltrafik på kvällarna. Då flyttade restauranginnehavarna ut borden på gatan och sedan satt lokalbefolkning och turister där sida vid sida. Alla ortsbor tycktes känna varandra och det kändes tryggt. Barn sprang upp och ner längs gatan utan att man behövde oroa sig.

Efter några dagar vill man röra på sig. Vårt stora projekt blev Samariaravinen, cirka 18 kilometer längs branta stigar med många tillfällen att halka, snubbla eller annars bara falla över kanter utan skyddsräcken. Inte för att vi gjorde det. Det fanns inga avtagsvägar eller kaféer längs vägen, så för den som gett sig in i ravinen fanns bara en väg ut – framåt. Om man drabbades av solsting bars man på åsnerygg till civilisationen.
Målet var en liten by vid havet, där en färja skulle ta oss hem till Paleochora. Det hade inte varit någon katastrof om vi missat den men vi höll ändå ett hyfsat tempo. Ju längre ner i ravinen vi kom, desto varmare blev det. När solen sken rakt ner på oss kändes det som om vi var längst ner i en gryta.
Sex timmar tog det att nå kusten. Efter en simtur i shortsen satte jag mig på en strandbar och beställde en stor. Och stor var den, inte en liter men något ditåt och med is runt glasets kanter. Den första klunken var något av det trevligaste jag varit med om. Tack för det, Grekland. Men se till att få ordning på ekonomin nu.

Mitt starkaste minne från den dagen är en kvinna.
På vägen från ravinens till hamnen gick vi längs en lång grusgång omgiven av får och andra varelser i bur. Det var fortfarande dammigt och hett, och gödseldoften var frän.
Då mötte vi något som fick mig att undra om jag också fått solsting och såg en hägring. En lång, slank, högklackad, sminkad och designerklädd ung dam kom mot oss längs vägen. Hon såg ut som hon teleportats från en catwalk i Paris eller någon Duran Duran-video från 1982, eller som hon var den första människan som photoshoppats i verkligheten.
Jag önskar att jag hade vågat fotografera henne för att ha ett bevis på att hon var verklig, men jag vågade inte ens se henne i ögonen när vi möttes. Vad gjorde hon där? Den frågan lär vi aldrig få svaret på. För vi var åtminstone två som såg den hägringen.