DELA
© Nya Åland

En stilla undran

En morgon för några veckor sedan möttes flanörerna vid Humlegården i stadsdelen Östermalm i Stockholm av en ovanlig syn. En flock hyenor, några vilande och några halvstående, iakttog omgivningen med lysande röda ögon. Strax intill djuren fanns en informationsskylt med överskriften ”Hyenorna vid Stureplan” och en förklarande text.
Några dagar senare rasade Mårten Castenfors (chef vid Liljevalchs konsthall och ansvarig för Stockholms offentliga konst) i en SR-intervju mot dessa stureplanshyenor av betong som ju olovligt monterats upp. Med slagord som den gamla godingen ”det offentliga rummet tillhör oss alla” och med det mustiga argumentet att vem som helst minsann inte har rätt att ”placera ut alla möjliga konstiga saker” spolade Castenfors verbalt ner det ambitiösa konstprojektet i klosetten.

Jag tror säkert att många väntar sig en reaktion av det här slaget från den offentliga konstutsmyckningens högste ansvarige. Men jag kan ändå inte låta bli att fullständigt irritera ihjäl mig på karln.
Värst är naturligtvis koketterandet med Det Offentliga Rummet och den skrattretande valsen om att det skulle tillhöra oss alla. Utan att ens i en bisats nämna problematiken kring marknadskrafternas i princip totala dominans av sistnämnda plats.
Lite senare i intervjun har han dessutom mage att anmärka på att skulpturerna skulle vara dåligt gjorda.
”Så roliga är de inte, det är ganska dålig finish på dem också”, säger han och vågar sig på en något överlägsen ton. I samma ögonblick som herr konsthallschefen yppar detta befinner sig hans lekamen med rätt stor sannolikhet inom en radie på 50 meter från ett par jättelika, inoljade skinkor i en H&M-reklam för badmode. Men de oljiga skinkorna tycks inte orsaka Castenfors något huvudbry.

Vart man än går och vart man än ser i stadsmiljön möts man av photoshoppade stjärtar och töntiga, förolämpande budskap från företag som betalat för vårt blickfång och vill att vi ska anamma deras världsbild och i slutändan köpa deras produkt. Och de kan göra det för att de har pengar. Snuskigt mycket pengar. Dessa aktörer i det offentliga rummet har tydligen inte Castenfors något att säga om över huvud taget. Inte det minsta. Istället riktar han sin ilska mot ett initiativ från en enskild medborgare vars agenda för ovanlighetens skull inte är att kränga något.
Det är klart, Mårten Castenfors var ju mannen som låg bakom planerna på att generöst erbjuda Sveriges mest framstående poeter att skriva en kärleksdikt åt Victoria och Daniels bröllop ifjol. Ytterst få ställde upp. Kanske har han blivit missunnsam sedan dess. Vad vet jag?
Skämt åsido, vad jag menar är att jag inte tror att marknadsekonomi tvunget behöver fungera på det här viset. Det måste finnas ett mindre enögt sätt att se på gatukonst och initiativ i offentligheten som saknar kommersiella baktankar. I Humlegården i Stockholm som någonstans i Mariehamn.