DELA
© Nya Åland

En sorgesång

Jag minns första gången jag var inne i ÅCA-huset för att titta på ett möjligt butiksutrymme för Emmaus. Det mesta av huset stod då oanvänt. Det var skitigt på ett sätt som bara gamla industrilokaler blir. Där fanns råttor. Där fanns kvarlämnade grejer. Där fanns en liten mjölkbutik längst ut mot gatan och massor massor med möjligheter.
Jag minns lilla Margit, som nu är i himmelen, när hon stod på en stege och rollade väggarna i lagret i den brunaktiga färg som uppstår när man blandar alla färgburkar man hittar till en.

Jag minns en teaterföreställning i ett pyttelitet utrymme där det förut funnits jättelika väggfasta ostkar.
Jag minns när Judy startade sin keramikverkstad, och folk som kom in där plötsligt såg skönheten i de stora fönstren och det slitna klinkergolvet och rummets proportioner.

Jag minns en utställning i Kakelhallen, med en konstnär som fyllt rummet med obeskrivliga mängder rosa fluff och kitsch i en alldeles fantastisk, överdådig attack på den goda smaken.
Jag minns när mina barn stod och grillade majskolvar på Kulturnatten, och sålde slut på dem långt innan kvällen var slut.
Jag minns höjdpunkten i min mannekäng-karriär, ett bejublat uppträdande i svart korsett, lårhöga stövlar och piska.
Jag minns stoltheten över Maria Korpis mönster i en japansk tidskrift.

Jag minns hur jag knackade loss snusprillor ur taket på en utrymd replokal, och hur jag ler inombords när jag ser en av pojkarna som gjorde det, med barnvagn och vuxenrynkor.
Jag minns hur tanterna från Litauen grät när de kom på besök första gången, över att människor som inte kände dem och knappt visste att de fanns stod och sorterade kläder och vek dem i vackra buntar och skickade till dem, bara för att.
Jag minns alla hjältekvinnorna, från Kaija och Margareta till Balegheh i butiken, som genom sitt arbete (vi ska väl inte förhäva oss och kalla dem entreprenörer) skapade intäkter, trivsel och solidaritet med andra människor.

Aldrig har jag känt en sådan förlamande besvikelse som när det blev klart att allt detta försvinner. Inte för att allt alltid ska bli vid det gamla, utan för att det aldrig blev så i det huset.
ÅCA-huset har varenda dag sedan starten med Emmaus och de andra föreningarna i huset varit i ständig förändring. Det har byggts och det har rivits. Det har startats företag. Där har människor och idéer som knappt ryms någon annanstans på Åland fått plats, och där har den åländska solidariteten med omvärlden fått ett ansikte, lokalt och internationellt.

Jag sörjer, inte för det som varit, utan för det som kunde ha blivit. Så dumt. Så girigt. Så kortsynt.

Nina Fellman